Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - Fredag 11 nov 11:54

Kära Ni,

Genom åren har jag haft en god kontakt med sjukhuschefen Johan Rosenqvist. Från Landstingets sida är mitt "ärende" klart och stängt. Han nekade att betala mina 2 operationer och när jag begärde utredning från sjukhusjuristen Ann-Sofie Dejke blev svaret fortfarande nej. Jag tog en paus. Några andetag. Jag kan ute ge upp.


Så häromdagen skrev jag ett nytt mejl till Landstingets sjukhuschef Rosenqvist. Idag fick jag svar. Han står fortfarande fast vid beslutet att inte låta Landstinget betala mina operationer. Däremot, om Socialstyrelsen och IVO ändrar 1 mening i sitt utlåtande om Åke Nyström och denna debatt om evidensbaserad metod, så är Rosenqvist villig att titta på det igen.



Så. Jag mot Landstinget. Jag mot Socialstyrelsen och IVO. Orden skrek i mitt huvud...It is like Moving Mountains. Så. Det är vad jag måste göra. Och så har jag ju titeln på min nästa låt...


Det omöjliga tar bara lite längre tid. Tror jag. Men jag ger inte upp.

Jag önskar Er alla en trevlig helg!

Ta det lugnt, se på varandra, lyssna på varandra.

Stor kram Whiplashmamman 


ANNONS
Av Sofia Eriksson - Fredag 4 nov 16:10

Kära Ni,

Idag är det fredag. Det är något visst med fredagar även om jag är sjukskriven och inte arbetar. Det är så mysigt, barnen har gåttx en vecka i skolan och kämpat med läxor och allt som hör skoltiden till och min käre make har gått upp tidigt hela veckan och arbetat och nu förtjänar vi alla helg och sovmorgon! Det är verkligen höst och mörkt ute nu. Vi tänder ljus och spelar spel. Vi planerar att göra varma mackor ikväll!


Idag kan Ni läsa om mig i tidningen Barometern, Bonusweekend. För några år sedan gjorde Barometern ett reportage om mig och min fight mot landstinget som inte ville bekosta min medverkan i en studie i Uppsala och inte heller mina 2 kommande operationer av docent Åke Nyström, som jag skrivit mycket om i min blogg. Denna fantastiske doktor och människa som gett mig mitt liv tillbaka! Han har också under åren varit ett stort stöd för mig och min familj.

För en tid sedan var alltså tidningen tillbaka hemma hos mig i mitt kök. Och denna gång var mitt mål att förmedla att man kan leva ett bra liv trots oförutsedda händelser, att man kan välja att tänka positivt och jag ville även rikta kritik mot Landstinget som vägrar att bekosta mina operationer hos docent Nyström! Jag vet att detta är vanligt förekommande i alla Landsting i Sverige och att vården, hjälpen och omhändertagandet av oss whiplashskadade är under all kritik.


Nu säger mina händer ifrån och orkar inte skriva mer idag.

Jag återkommer dock inom kort!

Jag vill bara tacka Er alla som läser min blogg, som följer min resa. Jag vill tacka alla Er som bidragit med en slant till insamlingen som min älskade mor Ann-Katrin Wijk startade för att jag ska kunna genomgå en till operation i framtiden. Jag hoppas att jag med denna blogg kan inspirera till ett gladare liv trots kronisk smärta eller andra tråkigheter eller sorg som ibland kommer in i våra liv. För så är livet. Härligt och jobbigt, upp och ner. Men vi har bara ett liv, som vi vet om, och jag vill ta vara på mitt och hjälpa Er andra att ta vara på sitt.

Stor kram

/

Whiplashmamman



ANNONS
Av Sofia Eriksson - Onsdag 5 okt 23:55

God kväll/natt kära Ni,


Å vad jag tycker om att skriva, vill ju gärna skriva mer och oftare men orken finns inte alltid. Och periodvis har jag inte haft något att skriva, dagarna har liksom bara lunkat på och efter min sista nackoperation tog det tid att psykiskt landa i allt jag och min familj gått igenom. Snart har det gått 5 år sedan bilolyckan. Jag har varit sjukskriven i ca

4, 5 år. Jag har även arbetsprövat men tyvärr fungerade det inte.


Att beskriva, att på riktigt försöka förklara hur det känns, hur jag har det och hur jag mår- det är svårt. Det är till och med svår för mig att förstå och ta in. Jag försöker fortfarande acceptera hur min kropp fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Jag vill hitta en balans mellan acceptans och framåtsträvan, inte ge upp och bara finna mig i detta smärttillstånd. Men heller inte trotsa så mycket att jag gör mig själv sämre. Jag vill visa världen att jag gör ALLT jag kan för att bli bättre, att kunna komma tillbaka till arbete i någon form. Jag får panik när jag börjar tänka på och oroa mig för vad "alla" tycker och tänker om att jag är sjukskriven. Jag får ofta höra att jag ser så "pigg" och "fräsch" ut...det är ju alltid roligt att höra men det som syns utanpå är inte alltid det som känns inuti. Det försigår ett krig i min kropp. Tänker jag för mycket på det blir jag tokig. Jag lyfter min blick och tittar framåt; inte känna efter för mycket. Och nu menar jag bara den fysiska biten! Den psykiska biten har vi ju också...

 

Mitt bakhuvud värker som om jag fått en hästkick. Jag opererades i en studie i Uppsala för 3 år sedan och blev inte alls bättre snarare sämre. Jag har nervsmärtor som bland annat på min höger sida löper uppifrån bakhuvudet, via nack rosetten och ner i axeln, fram vid nyckelbenet och ut i arm och hand. Nervsmärtor kan liknas vid ilningar i tänderna fast nu är det i kroppsdelarna. Jag har tinnitus, dvs det tjuter och brusar högt ständigt i mina öron. Detta är stressande. Det ljudet blir som en ljudeffekt till darrningar och sockerdrickskänslan jag har i kroppen. Restless legs om kvällarna. Insomningssvårigheter. Måste alltid ha musik i hörlurar för att överrösta min tinnitus. 

 

Om jag pratar en längre stund, blir stressad eller överansträngd mig i någon fysisk aktivitet så blir min värk mycket värre och jag måste ta smärtstillande och lägga mig ner. 

 

Jag är trött. Ibland orkeslös. Ibland piggare och då blir jag så lycklig att jag liksom bara kör på tills jag stupar igen, men oj vad jag njuter! Hjärntrött, glömsk, yr, hjärtklappning och hög puls kan komma fast jag ligger still. 

 

Men. Jag lever. Jag är här och nu. Jag har en helt fantastisk familj, en make som står tryggt vid min sida. 3 underbara döttrar som besitter en empati och en kärlek som gör mig stolt och lyckligast i världen. Jag har mina föräldrar, mina syskon och mina vänner. Jag har även många nya kontakter med underbara människor som är i samma situation som jag ♡

Här kommer en stor kram till Er alla!!!

 

I nästa inlägg ska jag berätta om min carpaltunneloperation som Landstinget tyckte var onödig för mig, kirurgi skulle inte hjälpa min vänstra hand och utan klinisk undersökning och med ett enda resultat från EMG (nervfunktionstest ) så konstaterades att jag inte led av carpaltunnelosyndrom. Vad hände sen tror Ni?

 

Natti natti 

/Whiplashmamman ♡

 

Av Sofia Eriksson - Måndag 3 okt 21:48

Här kommer Docent Åke Nyströms telefonnummer 0767891525 . Ring gärna om du har frågor eller vill träffa honom för konsultation!

Det går också bra att mejla honom: nilsanystrom@gmail.com


Kram

/Whiplashmamman ♡




Av Sofia Eriksson - Måndag 3 okt 00:13

Kära Ni,
Vissa inlägg tar lång tid att skriva. Särskilt om jag får tekniska bekymmer...men tur för mig att jag är gift med ett tekniskt geni som fixar allt!!

Jag började skriva en lördag i september, och jag skulle egentligen åkt med mina kära föräldrar till Södertälje för att urnsätta mormor♡ Tyvärr är jag väldigt förkyld och har en envis jobbig hosta. Som alla nackskadade vet är hosta något som förvärrar smärtan i nacke o huvud. Bilresan är lång och kan bli jobbig eftersom jag mår dåligt. Jag är dessutom öm i handen efter min operation av karpaltunneln. Därför bestämde jag mig för att stanna hemma- till barnens stora glädje!

Efter att Åke Nyström opererat min nacke 2 gånger så har de konstanta domningarna jag haft i alla år i armarna och händerna blivit mycket bättre. Särskilt i vänstra armen som inte alls är domnad längre. Dock har jag problem i vänster hand, som påmint mycket om ett karpaltunnelsyndrom men eftersom jag är nackskadad med mycket nervsmärta har det under åren varit svårt att avgöra om problemen kommit från nacken eller om det verkligen är ett karpaltunnelsyndrom. Efter kliniska undersökningar konstaterades att det var ett karpaltunnelsyndrom. Jag bad min husläkare om en remiss till ett nervfunktionstest, EMG. Detta gjordes av en sköterska och testet visade kort beskrivet en ok anatomi. Därför skickades ett svar hem till mig att någon op ej är nödvändig. Faktum kvarstår att jag hade stor problematik med vänster hand i form av domningar, svaghet, värk och fumlighet. Tappar saker konstant. 


Då gick jag åter till Åke, betalar ur egen ficka för att få den bästa. Efter op som sker under lokalbedövning, var domningarna borta och styrketestet visar på samma sryrka i båda händerna/tummarna. Innan op var skillnaden stor, jag var extremt mycket svagare i vänstra handen/tummen! 
Detta är ju ett stort problem,  att Landstinget inte lyssnat på MIG, på hur jag beskriver mitt tillstånd i min hand, just i detta fall. Ingen gjorde en klinisk undersökning.  
Jag vill här dela en länk till en fantastisk debattartikel Docent Nyström skrivit om just detta att vården inte har ett helhetsansvar utan att vi patienter slussas hit och dit och fram och tillbaka och ingen tar ansvar när det går snett. Vem hjälper den enskilda patienten?

 http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/07/01/nu-flyttar-jag-fran-sverige-for-ratten-att-valja-min-egen-doktor/


Jag har betalat mina operationer själv, vi fick ta banklån. Och även om jag/vi INTE ångrar detta då det resulterade i att jag fick ett värdigt liv utan stämdiga smärtgenombrott med kräkningar, akutbesök och sängläge SÅ tycker jag att det är fruktansvärt att inte Sveriges Landsting/Kalmar landsting, i första hand bekostar detta! Men hur länge ska jag orka tjata och kämpa? Det energin jag nu har fått efter mina operationer vill jag ju lägga på det som är VIKTIGAST- dvs mina barn, min familj och mina vänner.
Jag har haft år av dialog med vår sjukhuschef som r en trevlig och förstående människa men som nekar mig ersättning. Anledningen han uppger är brist på vetenskaplig evidens. Detta har vi, jag och docent Nyström givetvis motsatt oss då det publicerats många vetenskapliga artiklar om hans operationsmetod, vi är extremt många människor dom under ca 30 års tid opererats och blivit bättre, fått minskad smärta och ökad rörlighet, minskat eller helt slutat med mediciner och många har dessutom återgått till arbetslivet.  Det är vetenskapligt bevisat att resultatet är bestående då många patienter följts upp genom åren! Är det då rättvist att VI som har fullt upp med, förutom att vara skadade och ständigt ha ont och allt vad det innebär, att få ekonomin att gå ihop då vi lever på sjukersättning, måste betala detta själva!? Långt ifrån alla får ens ta banklån. Då sjukhuschefen nekade var nästa steg sjukhusjuristen som även hon nekade mig ersättning. Nästa steg vore förvaltningsrätten.


Min önskan är att vård ska vara en självklarhet.  Finns det något som hjälper men som inte finns i hemlandstinget, ska detta erbjudas!!! Och bekostas av hemlandstinget!

Min plan framöver är att bjuda ner Åke Nyström och låta honom hålla föredrag för vår lärarkår,  där ska även jag själv medverka och jag hoppas kunna få hit några av de patienter som haft turen att lära känna denna doktor som verkligen gör skillnad. Som medmänniska och som kirurg!

Om inte våra läkare lyssnar på oss nack/nervskadade och verkligen försöker att förstå och ta lärdom av våra problem så kommer vi aldrig att få hjälp. Vi kommer att åka in och ut på sjukhus och ibland akuten, få utskrivet mediciner och vara sjukskrivna. Hamna utanför samhället, arbetsmarknaden och sociala sammanhang. Så kan vi bara inte ha det!


Sen är det ju faktiskt lite bråttom nu att lägga misstankar och annat tjafs åt sidan (riktat åt läkare i Sverige) och börja ta lärdom av docent Åke Nyström. Titta vad han gör. För en dialog. Vad är det han gör som ger oss livet tillbaka, minskad smärta, mindre mediciner och t o m vissa som kan börja arbeta igen?!? Trolleri? Nej. Kirurgisk skicklighet tillsammans med patienten som har smärta. 


Nu är det dags att sova.

Om jag kan. 

Lite musik i öronen...


Kram♡

/Whiplashmamman 




Av Sofia Eriksson - Torsdag 18 aug 13:54

Kära Ni,

Hoppas ni alla njuter av sommaren, kronisk värk till trots! Som heltidssjukskriven har man aldrig ledigt- från vare sig sin smärta eller allt pappersarbete som krävs. Alla kontakter med sjukvård, jurist, försäkringskassa och försäkringsbolag samt arbetsförmedlingen. Under våren byttes i stort sett alla mina handläggare ut, min husläkare slutade och jag håller nu därför på att etablera nya kontakter. Jag önskar ofta att jag hade 1 jobb att gå till, 1 område att arbeta i och arbetskollegor jag kunde skratta med, dricka kaffe med och koncentrera mig på 1 yrke!! Måtte jag nå dit...

När jag skriver detta inlägg ligger jag i värmen på Mallorca, under ett stråparasoll. Här har jag och min älskade familj spenderat 2 veckor nu. Första dagarna hade jag riktigt ont i nacken och bakhuvudet och händerna domnade och jag tappade saker hela tiden. Resan med tåg och flyg och andra rörelser och aktiviteter jag inte vanligtvis utsätter min kropp för gjorde mig förstås sämre. Annars har det varit ljuvligt- jättevarmt och avkopplande till max!! Imorgon bitti flyger vi dock hem till Öland igen och nu längtar vi faktiskt hem, till vårt hus och till våra husdjur:)


Barnen börjar skolan på måndag, alla 3 döttrar kommer nu att gå på Torslunda Skola,  som ligger nära vårt hem! Fantastiskt! 


Själv ska jag träffa min nya husläkare, gå till min sjukgymnast för min behandling- främst akupunktur men förhoppningsvis någon form av träning/stretching.  Eventuellt ska jag skrivas in på ny smärtklinik för en form av smärtbehandling jag läst mycket om, men än så länge är jag osäker. Jag ska opereras för karpaltunnelsyndrom och hoppas detta ska ge mig mindre smärta och domningar i händerna!


Nu kom min yngsta prinsessa från poolen och la sig bredvid mig.


Jag ska skriva mer framöver. 

Ta hand om varandra och njut av dagen. Precis som den är♡

Kram

/Whiplashmamman 

Av Sofia Eriksson - Onsdag 25 maj 22:21

Kära Ni,

Det är nu onsdag kväll och jag vill skriva några rader. Jag har inte hunnit/orkat läsa på ordentligt om just smärtblockader eller bedövningsinjektioner eller vad man nu ska kalla dem. Däermot kan jag dela med mig av mina erfarenheter av just dessa. Jag har dock endast gjort 2 behandlingar.


Som det ser ut nu så kommer min sjukpenning framöver att omvandlas till sjukersättning. Då har ju vården VERKLIGEN sagt sitt, dvs att det finns INGET mer att göra och att jag ALDRIG kommer att bli bättre/bra och att återgå i arbete inte är troligt. Nåväl, jag förväntar mig inga mirakel såhär 5 år efter min bilolycka- däremot tar jag för givet att det finns hjälp och lindring. Jag vet bara inte riktigt var och vem som kan ge mig detta. Så jag krävde av vården att om de inte kan eller vill göra mer (inte för att jag blivit särskilt hjälpt under åren, förutom att jag fått mediciner) så får jag tala om det för dem. Så jag bad om att få komma tillbaka till Västerviks Särtklinik och få smärtblockader. Jag har hört att de gör sådant men jag har aldrig blivit erbjuden detta!!?


Min husläkare skrev en remiss och jag var där första gången för drygt 3 veckor sedan. Vi pratade lite om hur senaste åren varit och om mina operationer. Sedan bestämde vi att jag skulle få några injektioner bara på min högra sida så att vi kunde jämföra om det gav något resultat. Jag återkommer i nästa inlägg om vart de sattes! Läkaren satte även in Lamotrigin igen mot nervsmärta samt rekommenderade mig att skaffa en TENS-apparat. Jag ska prova, men har aldrig gillat TENS då det vibrerar och kör igång nervsystemet och gör aå att typ hela jag domnar och smärtan ökar. Men ska försiktigt prova framöver!


Efter första behandlingen var det mjukt och skönt men svårt att avgöra om det hjälpt eller om jag bara hade mer smärta på vänstra sidan den perioden. När jag ökade dos på medicinen kom jobbiga biverkningar och jag fick en smärttopp och låg med fruktansvärd huvudvärk och nack- arm och handsmärtor i några dagar. OM detta berodde på medicinen eller om det bara var en sån smärttopp som ju ändå kommer ca 2 ggr/månaaden vet jag inte heller helt säkert.


I måndags var det dags för besök nr 2 hos läkaren i Västervik. Då sattes ca 10 injektoner, varav 2 i bakhuvudet, strax ovanför skallbasen- ett område som är oerhört smärtsamt hos mig. 

Efteråt när jag slutligen satt mig upp på britsen kändes det verkligen varmt och behagligt, ända fram i ansiktet. När min läkare sedan frågade hur det känns sa jag att det känns rätt bra, medan tårarna rann nedför mina kinder, jag tillade att jag inte är så van med att känns rätt bra...jag blev omplåstrad och fick lugna mig innan jag gick ut i solen och satte mig på gräset och bara grät. Fick en panikångestattack men jag pratade med min älskade make och efter ett tag kände jag lugnet komma.


Så mycket känslor och tankar som bara sköljde över mig. Jag som är så stark och målmedveten. Som ser det mesta från den ljusa sidan, som ser möjligheter och som är tacksam och ödmjuk inför livet. Visst bryter jag ihop ibland, gråter och tycker lite synd om mig själv men reser mig ändå. Men så kom allt över mig och jag undrade hur tusan jag står ut med denna jädra kroniska smärta, min kropp som inte alls vill det jag vill, som sover/domnar och värker och smärtar. Som gör mig stel och orörlig. Som hindrar mig i så mycket. 


Men det är ju som det är. Jag får liksom utgå från det jag har och inte fästa så mycket vikt det jag inte har. Jag får nöja mig med det jag kan göra och skita i det jag inte kan göra. Jag har min familj och mina älskade barn. Mina vänner. Det betyder allt. Och så finns det värktabletter när det känns som jobbigast. Då drar jag ner persiennerna, lyssnar på lugn meditationsmusik och bara är. Försöker sova. Tänker att den här toppen går snart över. Det kommer bättre dagar.


På onsdag nästa vecka blir det ytterligare ett besök i Västervik. Efter det återkommer jag med riktiga fakta om det vi gör där!


Nu värker höger arm och min västra ansiktshalva är bortdomnad. Bäst att sluta skriva!

Stor kram och god Natt!

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - Onsdag 25 maj 21:47

Kära Ni,

Det är nu onsdag kväll och jag vill skriva några rader. Jag har inte hunnit/orkat läsa på ordentligt om just smärtblockader eller bedövningsinjektioner eller vad man nu ska kalla dem. Däermot kan jag dela med mig av mina erfarenheter av just dessa. Jag har dock endast gjort 2 behandlingar.


Som det ser ut nu så kommer min sjukpenning framöver att omvandlas till sjukersättning. Då har ju vården VERKLIGEN sagt sitt, dvs att det finns INGET mer att göra och att jag ALDRIG kommer att bli bättre/bra och att återgå i arbete inte är troligt. Nåväl, jag förväntar mig inga mirakel såhär 5 år efter min bilolycka- däremot tar jag för givet att det finns hjälp och lindring. Jag vet bara inte riktigt var och vem som kan ge mig detta. Så jag krävde av vården att om de inte kan eller vill göra mer (inte för att jag blivit särskilt hjälpt under åren, förutom att jag fått mediciner) så får jag tala om det för dem. Så jag bad om att få komma tillbaka till Västerviks Särtklinik och få smärtblockader. Jag har hört att de gör sådant men jag har aldrig blivit erbjuden detta!!?


Min husläkare skrev en remiss och jag var där första gången för drygt 3 veckor sedan. Vi pratade lite om hur senaste åren varit och om mina operationer. Sedan bestämde vi att jag skulle få några injektioner bara på min högra sida så att vi kunde jämföra om det gav något resultat. Jag återkommer i nästa inlägg om vart de sattes! Läkaren satte även in Lamotrigin igen mot nervsmärta samt rekommenderade mig att skaffa en TENS-apparat. Jag ska prova, men har aldrig gillat TENS då det vibrerar och kör igång nervsystemet och gör aå att typ hela jag domnar och smärtan ökar. Men ska försiktigt prova framöver!


Efter första behandlingen var det mjukt och skönt men svårt att avgöra om det hjälpt eller om jag bara hade mer smärta på vänstra sidan den perioden. När jag ökade dos på medicinen kom jobbiga biverkningar och jag fick en smärttopp och låg med fruktansvärd huvudvärk och nack- arm och handsmärtor i några dagar. OM detta berodde på medicinen eller om det bara var en sån smärttopp som ju ändå kommer ca 2 ggr/månaaden vet jag inte heller helt säkert.


I måndags var det dags för besök nr 2 hos läkaren i Västervik. Då sattes ca 10 injektoner, varav 2 i bakhuvudet, strax ovanför skallbasen- ett område som är oerhört smärtsamt hos mig. 

Efteråt när jag slutligen satt mig upp på britsen kändes det verkligen varmt och behagligt, ända fram i ansiktet. När min läkare sedan frågade hur det känns sa jag att det känns rätt bra, medan tårarna rann nedför mina kinder, jag tillade att jag inte är så van med att känns rätt bra...jag blev omplåstrad och fick lugna mig innan jag gick ut i solen och satte mig på gräset och bara grät. Fick en panikångestattack men jag pratade med min älskade make och efter ett tag kände jag lugnet komma.


Så mycket känslor och tankar som bara sköljde över mig. Jag som är så stark och målmedveten. Som ser det mesta från den ljusa sidan, som ser möjligheter och som är tacksam och ödmjuk inför livet. Visst bryter jag ihop ibland, gråter och tycker lite synd om mig själv men reser mig ändå. Men så kom allt över mig och jag undrade hur tusan jag står ut med denna jädra kroniska smärta, min kropp som inte alls vill det jag vill, som sover/domnar och värker och smärtar. Som gör mig stel och orörlig. Som hindrar mig i så mycket. 


Men det är ju som det är. Jag får liksom utgå från det jag har och inte fästa så mycket vikt det jag inte har. Jag får nöja mig med det jag kan göra och skita i det jag inte kan göra. Jag har min familj och mina älskade barn. Mina vänner. Det betyder allt. Och så finns det värktabletter när det känns som jobbigast. Då drar jag ner persiennerna, lyssnar på lugn meditationsmusik och bara är. Försöker sova. Tänker att den här toppen går snart över. Det kommer bättre dagar.


På onsdag nästa vecka blir det ytterligare ett besök i Västervik. Efter det återkommer jag med riktiga fakta om det vi gör där!


Nu värker höger arm och min västra ansiktshalva är bortdomnad. Bäst att sluta skriva!

Stor kram och god Natt!

/Whiplashmamman


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se