3/2-13 gav jag upp. Efter så lång tid konstant smärta som accelererar och tar nya former, efter sökande efter hjälp, information och metoder, försök av medicinering, av positivt tänkande osv så ger jag upp. Faktiskt. Jag är ju inte mer än en människa. Jag kan ju liksom inte stoppa i nya batterier och bara fortsätta. Om jag efter ALLT jag gjort och provat hade kunnat skönja förbättring så hade jag haft hopp. Men allt går åt helvete åt fel håll. Faktiskt. Så igår fick droppen bägaren att rinna över. Droppen var att jag inte kunde sitta i soffan med min man och se på söndagsfilmen för att jag har så ont, ingen kudde kan hjälpa mig sitta skönt, ingen filt ingen massage, ingenting. Allt blev svart, jag bara försvann ner i mörkret bland whiplashsymptom. Runt omkring mig ekade läkares ord, min egen röst som positivt försöker övertala mig själv o alla omkring mig att det ändå funkar. Jag ska ta mig igenom det här, en dag i taget osv. Har ju provat en del olika mediciner men ingen hjälper mig. Så. Jag ger upp. Jag bara grät hela kvällen. Drog med möda på mig ytterkläder och strövade runt kvarteret. Allt jag vill är att vara frisk. Eller åtminstone inte må så dåligt. Jag känner mig tom och trött.Nu är det tufft. Och det gör så ont. Min närmsta framtidsplan är att träffa Osteopaten igen, och sedan checka in på smärtkliniken i Västervik. Smärtskola, träff med sjukgymnaster och arbetsterapeut, samt får jag försöka förklara hur dåligt jag mår av att pröva olika mediciner, själva medicinen i sig hjälper ju inget med när jag börjar/ slutar med dem så är biverkningarna katastrofala. Det går bara inte. Nu får det vara nog. Jag behöver en paus så därför ger jag upp. Ett tag i alla fall. Kram!