In via huvudentrén på Västervikssjukhus, ner för tre trappor och så var jag nere och irrade i kulverten. Mysigt ställe. Not. Önskar jag visste hur man la ut bilder här, men jag har inte fattat det än;) men då skulle ni fått sett hur jag ska bo. I tre nätter. Jag är verkligen inte kräsen men jag ligger i en hård träsäng och i taket blåser högljutt en flöjt som dessutom blåser iskall luft rakt på mig. Tror ni jag kommer vara stel imorgon...? Gick upp och letade rätt på någon som kunde bidra med fler filtar för något täcke finns inte. Och ett logg in till guest-internet. Jag har nu virat min stora vinröda sjal några varv runt nacken och huvudet och lagt dom 73 filtarna på mig. Nu ska jag se en film innan jag somnar. Längtar tills det blir morgon, då ska jag gå upp från underjorden och dricka en kopp kaffe på cafet här på sjukhuset innan smaärtskolan börjar. Kram och godnatt!

Rehab är ju bra. Här får man ju hjälp. Väl? Lite tragiskt känns det att gå smärtskola..."nu har vi gjort det vi kunnat, din värk och din skada är kronisk, vi kallar detta långvarig smärta och nu ska du få lära dig att leva med detta"...Men kroppskännedom är bra, och mycket kan man styra med hjälp av tankar och avslappning. Dock höjer jag min flagg och säger stopp när någon menar att detta är psykiskt betingat. För jag satt i en bil som körde in i en annan med en en väldig fart. Jag stukade min halsrygg. Med en magnetkameraundersökning i flera projektioner skulle man kunna se skador Ppå ligament och ledkapslar, men oftast gör läkaren en bedömning utifrån patientens symptom och ställer diagnosen whiplashrelaterade besvär. Men en vanlig magnetröntgen visar oftast ingenting. Så i mitt fall. Att ha så mycket besvär av något som inte syns är så fruktansvärt. Jag skrattar och är glad och positiv, jag försöker i största möjliga mån vara mig själv, så som jag var innan olyckan. Men visst gråter jag och tycker ibland att det är förjävligt. Och jag funderar på om jag verkligen alltid kommer att ha det såhär. Kommer jag någonsin att kunna jobba? Jag har kramat om min stora skoltjej ordentligt, lämnat två små prinsessor på dagis med mycket kärlek. Väskan är packad. Jag tog en sån där liten resväska med hjul och handtag så jag slipper bära, det funkar liksom inte. Får nästan direkt kramp i händerna och armarna typ svimmar och blir helt avdomnade och matta. Känner ingen ångest utan snarare ett lugn. Nu ligger jag på sängen med min surfplatta på en liten kudde på magen och skriver. Surfplattan var en julklapp från min käre make, så jag skulle kunna skriva, se på film mm om dagarna. Jag åker till Smärtklinken i Västervik idag, smärtskolan börjar först imorgon kl 9 men resan kan bli jobbig och jag vill vara på plats imorgonbitti! Har jag några förväntningar inför den här vändan till Rehabkliniken? Inga. Jag har haft så ont så länge och det har mest varit prat från läkare. Prat som låter rimligt men som inte hjälpt. Prat om mediciner, prat om att vänta och låta tiden gå. Men vem bryr sig om mig? Jag. Som är snart 33 år, som lever här och nu och har skitont. Med 3 små barn, med en man, i ett hus. Jag vill jobba, springa, spela piano, sjunga, slippa höra tjutet i öronen, kunna använda mina händer och armar. Och så vidare. Och vad ska dom säga när jag säger att jag inte orkar prova fler mediciner...pga vidriga biverkningar och noll resultat. Får jag skylla mig själv då, om jag har värk. Eller kan någon göra någon, rent praktiskt för att lindra min värk. Kan någon titta på/i min nacke. Går det inte att se var som egentligen hände. Hur det ser ut nu. Och hur vi går vidare. Nu ska jag ha mental avslappning och sedan ska jag gå till bussen.Kram.