Direktlänk till inlägg 11 februari 2013

Mot smärtkliniken.

Av Sofia Eriksson - 11 februari 2013 10:30

Rehab är ju bra. Här får man ju hjälp. Väl? Lite tragiskt känns det att gå smärtskola..."nu har vi gjort det vi kunnat, din värk och din skada är kronisk, vi kallar detta långvarig smärta och nu ska du få lära dig att leva med detta"...Men kroppskännedom är bra, och mycket kan man styra med hjälp av tankar och avslappning. Dock höjer jag min flagg och säger stopp när någon menar att detta är psykiskt betingat. För jag satt i en bil som körde in i en annan med en en väldig fart. Jag stukade min halsrygg. Med en magnetkameraundersökning i flera projektioner skulle man kunna se skador Ppå ligament och ledkapslar, men oftast gör läkaren en bedömning utifrån patientens symptom och ställer diagnosen whiplashrelaterade besvär. Men en vanlig magnetröntgen visar oftast ingenting. Så i mitt fall. Att ha så mycket besvär av något som inte syns är så fruktansvärt. Jag skrattar och är glad och positiv, jag försöker i största möjliga mån vara mig själv, så som jag var innan olyckan. Men visst gråter jag och tycker ibland att det är förjävligt. Och jag funderar på om jag verkligen alltid kommer att ha det såhär. Kommer jag någonsin att kunna jobba? Jag har kramat om min stora skoltjej ordentligt, lämnat två små prinsessor på dagis med mycket kärlek. Väskan är packad. Jag tog en sån där liten resväska med hjul och handtag så jag slipper bära, det funkar liksom inte. Får nästan direkt kramp i händerna och armarna typ svimmar och blir helt avdomnade och matta. Känner ingen ångest utan snarare ett lugn. Nu ligger jag på sängen med min surfplatta på en liten kudde på magen och skriver. Surfplattan var en julklapp från min käre make, så jag skulle kunna skriva, se på film mm om dagarna. Jag åker till Smärtklinken i Västervik idag, smärtskolan börjar först imorgon kl 9 men resan kan bli jobbig och jag vill vara på plats imorgonbitti! Har jag några förväntningar inför den här vändan till Rehabkliniken? Inga. Jag har haft så ont så länge och det har mest varit prat från läkare. Prat som låter rimligt men som inte hjälpt. Prat om mediciner, prat om att vänta och låta tiden gå. Men vem bryr sig om mig? Jag. Som är snart 33 år, som lever här och nu och har skitont. Med 3 små barn, med en man, i ett hus. Jag vill jobba, springa, spela piano, sjunga, slippa höra tjutet i öronen, kunna använda mina händer och armar. Och så vidare. Och vad ska dom säga när jag säger att jag inte orkar prova fler mediciner...pga vidriga biverkningar och noll resultat. Får jag skylla mig själv då, om jag har värk. Eller kan någon göra någon, rent praktiskt för att lindra min värk. Kan någon titta på/i min nacke. Går det inte att se var som egentligen hände. Hur det ser ut nu. Och hur vi går vidare. Nu ska jag ha mental avslappning och sedan ska jag gå till bussen.Kram.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sofia Eriksson - 28 juni 2020 20:50

    28 juni 2020   Kära Ni! Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp p...

Av Sofia Eriksson - 26 maj 2020 23:08

Operation 10 mars på Spine Center14 maj 2020   Kära Ni! Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokante...

Av Sofia Eriksson - 10 mars 2020 17:10

Kära ni!   Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sis...

Av Sofia Eriksson - 29 januari 2020 19:37

    29 januari 2020 Kära Ni,   Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mo...

Av Sofia Eriksson - 19 januari 2020 20:59

  18/1 2020   Kära Ni,   Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på et...

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards