Att leva med kronisk värk, dvs att ha ont varje dag och natt hela tiden, ibland mer, ibland mindre är givetvis helt för jävligt. Ibland vill jag förestås ge upp, alternativt hitta en mirakel doktor som kan trolla. När jag har extremt ont, ligger jag i ett mörkt rum, kräks av huvudvärk, vänder och vrider på mig för att nacken värker nåt fruktansvärt i min nacke, jag försöker hitta en position där armar och händer inte är helt bortdomnade och stickiga. Jag är rufsig i håret, osminkad och orkar knappt prata. Jag är ledsen för att jag inte orkar vara med mina barn, umgås med min man eller träffa mina kära vänner. Ibland har jag mindre ont, jag är uppe, står och går och är för detta överlycklig. Jag får OFTA höra från familj och vänner att det är svårt att förstå att jag mår dåligt/har så mycket värk för jag låter alltid så GLAD. Du ser alltid så PIGG ut. Jag ÄR sån. Jag låter så. Jag ÄR oftast lycklig. Men jag har väldigt ont. Man kan liksom kombinera sin egenskap med det tragiska som hänt mig. Jag varken kan eller vill sluta leva, jag måste ta mig framåt. Och jag är ju jag. Jag är pigg och glad. Inte alla dagar, men alla dagar ni träffar mig. Oftast är jag då pigg och glad, för sån är jag. Med eller utan värk.