Luften känns annorlunda nu, härligt lätt att andas in. Mysigt att få ta på sig en jacka på morgonen. Skönt att promenera en kort runda på kvällen, rensa tankarna, andas in och andas ut. För att andas, det är ju en självklarhet, men att andas på rätt sätt kan vara svårt, speciellt om man känner sig stressad. Jag är heltidssjukskriven. Ändå finns det faktorer i mitt liv som stressar. Antagligen är det likadant för många människor vare sig dom är sjukskrivna eller arbetar. Sedan är det ju det här med att hantera stressen. Hur man kan undvika att må dåligt av stressen. Jag har gått till en psykolog och fått KBT, kognitiv beteendeterapi. Det tog ett tag men jag lärde mig så mycket om att hantera stressen, hålla saker och ting på avstånd och kunna må så mycket bättre utan stress, ångest och oro. Efter bil olyckan har det förstås varit tufft, ledsamt, sorgligt, mardrömslikt osv, men jag har även känt tacksamhet för att jag lever, jag ser positivt på saker, är nöjd med min tillvaro och lycklig. Ibland krockar dessa två "sidor", precis som att jag känner mig som 2 personer. Sofia och whiplashmamman. Den ena är glad, nyfiken, positiv, vill, kan, vågar, älskar... Den andra har värk, smärta, ligger med migränattacker, är stel, har svårt att röra sig, orkar inte, kan inte lika mycket, vill inte lika mycket, osv. Nå, vem ska jag vara. Sofian orkar jag vara ibland, ett tag, innan whiplashmamman tar över och brottar omkull mig. Idag är jag lite nedstämd och nervös, känner längtan och ångest efter nästa vecka då jag ska på ytterligare ett möte. Vi ska diskutera arbete, arbetsträning. Innerst inne vet jag att det handlar om små korta stunder på en arbetsplats för att se hur långa pass jag orkar och vilka arbetsuppgifter jag klarar av. Under en längre period. Det ska vara hållbart i längden. Ändå tror jag visst att jag ska ut nu och göra karriär, jobba. Vilket är ohållbart. Och omöjligt. Och det gör mig ju sorgsen. I huvudet är jag Sofian men i kroppen är jag whiplashmamman. Hur ska vi komma överens?