När hittar man den där balansen det talas och skrivas så mycket om? Vilja, samvete, rädsla, nyfikenhet, spänning, lust mm är ju fakta som är med och styr vad vi gör. Jag är nackskadad med diverse funktionshinder som egentligen inte syns utanpå. Oftast ler jag och pratar glatt. För jag känner mig oftast glad och pratig, framför allt när jag möter människor. Det som kan avslöja min ständiga vidriga värk och smärttillstånd är väl att jag ser trött och blek ut. Jag vill dock leva. Varje dag så mycket jag bara orkar. Speciellt nu kring jul och nyår och ännu fler lediga dagar då barn och make varit hemma. Jag har tänkt " bara idag, seeeeen kan jag bara lägga mig under täcket och ta igen mig". Det har blivit lite många såna dagar...underbara ljuvliga dagar med barnen, som hållitt ihop bra men som på sistone börjat tröttna på varan, såsom syskon gör. Det blir bråk och tjafs och de retas med varandra. De har kompisar hemma, jätteroligt, men jag blir engagerad o h inblandad i allt, mamma, mamma, mamma, kan du hjälpa oss, kan vi få...osv:) Vill vill vill. Men orken tryter, armar o h händer bara värker mer och mer. Nacken är pest. Huvudvärken ligger molandes. Tinnitusen är vidrig och skriker i mitt huvud. 

Nu är det stopp. Orkar inte mer. Har så ont nu och ansiktet och tungan är helt domnade, armar och händer är domnade. Ont nu. Antar att detta inte är bra balans. Fullt ös tills jag blir typ medvetslös. Men balans och det som kallas livet är inte så lätt att kombinera. Livet pågår hela tiden. Och jag vill hänga med. Speciellt när det handlar om mina barn. Att vara med dom, se dom, vara i det de gör och se allt de lär sig. Men nu. Minst ingen hos min fina snälla vän. Stora tjejerna åker med mormor och moster till leklandet. Vad vore jag utan er alla som ställer upp när min balans ramlar omkull;)?!

Kramar från whiplashmamman