På Alla Hjärtans Dag åkte hela familjen till Linköping. Först gick jag på mitt läkarbesök på smärtmottagningen hos dr Magnus Magnusson. Därefter tog vi in på hotell mitt i Linköping, åt på restaurang och hade Alla-hjärtans-dags-fredags-mys på vårt mysiga hotellrum. 

Att träffa Dr Magnusson var väldigt positivt. Han hade läst mina journaler och visste min bakgrund. Först pratade vi ern lång stund, om hur bilolyckan gick till, om mina kvarstående men och om hur mitt liv ser ut idag. Han ansåg, som mina andra läkare, att jag har det fruktansvärt jobbigt och mycket smärta som kvarstår och även en del andra problem som tillkommit pga nackskadan såsom kronisk tinnitus ,nedsatt syn och hörsel. Han talade om att min positiva syn på situationen och på livet hjälper mig och mina närstående enormt. Däremot kan det var svårt att förstå den värk jag lever med då man ser mig le. Men. Jag tänker aldrig sluta le.

Efter pratstunden gjorde han en klinisk undersökning, ingenting nytt framkom. Läget är som vanligt, dålig rörelse och smärtsamt att lyfta armarna, får kraftigare domningar då jag anstränger mig dvs rör fingrar/armar/händer/vrider på huvudet/lyfter armar/tittar mot taket/ner i golvet. Efter ett tag byter vi stol med varandra., doktorns stol hade nackstöd, det hade inte min!

Att jag kom till Linköping beror på att när Västervik inte hade mer att erbjuda än att jag skulle läramig att leva med min smärta, bad jag att få bli remitterad till Hans Eriksson på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där vet man mycket om min typ av skada och därgöts även nu en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Västervik nekade mig att komma vidare då de ansåg att det inte var någon idé. Jag ger inte upp utan ber skriftligen om detta igen. Samma svar. Då vände jag mig till patientnämnden och beskrev min situation. Då skriver dom till verksamhetschefen i Västervik och sedan måste deras svar till mig gå via dom, alltså patientnämnden. Detta tar lång tid och jag hinner återigen få ett smärtgenombrott och bli inlagd på akuten i Kalmar. Där begär jag av ortopedkirurgen att skriva en remiss till Uppsala och dr Eriksson. För ett utlåtande. Jag har rätt att träffa vilken läkare jag vill för en bedömning. Detta håller ortopedkirurgen med om och skriver en remiss men talar tydligt om att de inte står för vidare behandling och eventuella kostnader. Ok med mig. Nöjd att få komma till Uppsala. Efter undersökning och dialog är jag en bra kandidat för studien. Jag lottas till operation, det andra alternativet var Sjukgymnastik. Kalmar vägrar skriva specialist remiss då de inte tror på denna metod. Så. Jag kommer inte iväg. Trots påtryckningar från mig och min husläkare till Kalmars sjukhuschefen. Då kommer en dag ett brev där det står att jag är kallad till Linköping smärtenhet, från Västervik!? Inte det jag begärde och väldans långt senare men jag åker!

Nu väntar jag på ev remiss fram Linköping till Uppsala och operation. Min dom/prognos är att jag aldrig blir bra och återställd. För mycket skador. Däremot kan det finnas en liten chasns till bättring inom vissa områden. Den chansen vill jag inte missa. Så nu tar jag det lugnt. Håller tummarna...

Om ni vill kan ni följa min vardag på Instagram under namnet whiplashmamman.

Kram!!