Hej kära ni. Snart är det september vilket betyder att jag fyller 34 år, vår yngsta dotter fyller 4 år men också att det snart är 3 år sedan bilolyckan. Det har varit intensiva år, både fysiskt och psykiskt. Att ha kronisk smärta och kämpa och stånga sig blodig i kampen att få hjälp och rätt vård samtidigt som man ska dokumentera, ha kontakt med försäkringsbolag och försäkringskassa och arbetsförmedling. Jag har fått så mycket stöd och kärlek från min familj och mina närmsta vänner men har också funnit styrka i olika grupper på ex facebook där man kan skriva av sig och få råd och tips. Det hjälper verkligen när man vet att man inte är ensam. 

Just nu summerar jag. Jag tänker tillbaka på de läkare jag träffat, den vård jag fått och den medicin jag ätit. Jag samlar in mina journalanteckningar, bokar träff med min husläkare och har ständig kontakt med Uppsala och neurokirurg som jag träffat, där jag har genomgått undersökning och blivit uttagen till att få delta i en studie där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Man anser att jag skulle kunna få ett mycket bra resultat av denna operation. Jag har även en klämd nerv och obeskrivlig smärta längre ner  i nacken vilket orsakar mina domnade armar, ända ner i vänster ben och fot. Men där är det svårt och riskabelt att operera. Jag vill av hela mitt hjärta låta denne kirurg  i Uppsala operera mig . Jag vill av hela mitt hjärta delta i studien. Jag vill av hela mitt hjärta bli bättre även om det bara blir lite bättre. Jag har inget att förlora. Men jag behöver en sspecialistremiss. Han vill men är inte berättigad att skriva en sådan, så han skriver ett brev till sjukhuschefen där  han vädjar till honom att han ska skriva remissen. Jag har själv ringt och bett om detta men hans svar är nej, både till mig och min husläkare, med motiveringen att de inte "tror" på studier. De vill ha ett dokumenterat gott resultat innan de överväger att skicka mig. Att jag är villig att ta risken har ingen betydelse. Kalmar landsting lutar sig mot rehabilitering hos Smärtkliniken i Västervik samt rygg och nackkliniken i Växjö- jag har deltagit i båda. Båda instanserna har gett mig samma svar. Jag är skadad i nacken, har klämda nerver, är nervskadad och kommer att få leva med detta resten av mitt liv. Smärtläkarna vill att jag ska acceptera och lära mig leva med detta och skriver ut mig efter att de till ingen nytta provat ett antal  mediciner på mig. Så jag ber om vidare konsultation hos andra spec läkare. Mina förfrågningar ignoreras så jag skriver till patientnämnden och nu blir Västervik och dess överläkare samt verksamhetschef tvungna att svara mig och skickar mig till en smärtläkare i Linköping. Väl där tycker jag att han är fantastisk, noggrann, pratar gott om Uppsala och deras forsknings studier. Han lovar att kolla upp just denna studien och återkommer efter lång tid. Då menar han att han bara skulle ge en second opinion och att jag nu lämnas åter till Västerviks smärtklinik. Dock har de avslutat mig där. Det finns ingenting mer de kan göra. Jag ber och tjatar om remissen till Uppsala. Ingen hjälp. Uppsala skickar mig en dokumentation av operationen där man frilägger en nerv i bakhuvudet. Detta skickar jag nu i dagarna till Västervik, samt berörda högt uppsatta personer inom Kalmar Läns landsting tillsammans med ett brev om mig, min situation och önskan. Jag vill ju "bara" ha hjälp. Vill ju bara bli bättre. Det finns hjälp på olika håll i Sverige men jag blir stoppad. Varför??? Varför kan inte läkarna remittera oss patienter vidare till de som kan. Jag vet ju VART jag vill åka och VEM/VILKA jag vill träffa och vilken vård de kan ge mig och vilken behandling som kunde hjälpa mig. Vilka är de att låta mig fortsätta lida? Nähä, de vet inte vem de har att göra med...eller rättare sagt...nu börjar de märka det. Nu börjar de märka det. Att jag finns. Att jag är en riktig människa med en enda önskan gällande den här whiplashskiten: att få en chans att bli bättre!

Kramar Whiplashmamman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    28 juni 2020   Kära Ni! Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp p...

Operation 10 mars på Spine Center14 maj 2020   Kära Ni! Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokante...

Kära ni!   Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sis...

    29 januari 2020 Kära Ni,   Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mo...

  18/1 2020   Kära Ni,   Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på et...