Kära Ni,

jag kan inte med ord beskriva den glädje och tacksamhet jag känner inför Er alla som tänkt på mig dessa dagar, som skickat meddelanden och hejarrop! Det betyder så oerhört mycket.

I lördags och söndags träffade vi, alltså min käre make Peter och jag, dr Åke Nyström på Addoc Hospital. Vi pratade, han undersökte mig och dokumenterade min rörelseförmåga och styrka.

Jag fick vrida huvudet åt sidorna och försöka titta över axeln, titta upp i taket och försöka lägga huvudet bak på ryggen samt titta ner i bröstet. Allt detta med uselt resultat förstås, extremt liten rörelseförmåga. Styrkan bedömdes genom att jag skulle hålla emot då Åke tryckte mot mina armar och händer samt fingrar. Svag, speciellt på vänster sida, detta är sedan tidigare konstaterat av flera läkare.

Min vänstra sida har varit den värre. Därefter tryckte Åke på mina triggerpunkter, alltså mina punkter som min smärta antas komma ifrån. När han hittat rätt med min hjälp sätts en spruta där med bedövningsmedel. Ibland sätter han in sprutan en bit och letar tills jag definitivt känner att han är på rätt ställe. Då sprutas bedövningsmedlet in. Dag 1 sattes 3 sprutor och dag 2 sattes 4 sprutor. Min huvudvärk samt smärta minskar drastiskt under en stund, min tinnitus försvinner och min rörelseförmåga och styrka förbättras även under denna stund då bedövningsmedlet verkar. Jag får även gapa så stort jag kan, jag och många whiplashskadade har kraftig smärta i käkar och därför svårt att gapa. Jag kunde gapa ok, men har ofta ont och kramp i käkarna, speciellt då jag äter eller pratat. Då den sista sprutan dag 2 satt, sjönk mitt blodtryck och jag blev domnad från tungan och resten ut igenom kroppen och fick lägga mig på britsen.

Jag är så extremt känslig för mediciner, då även bedövningsmedlet i denna lilla dos. Dessutom var jag självklart lite nervös och kroppen och känslorna och medicinen fick mig på fall helt enkelt. Huvudet mellan knäna och lukta på handsprit fick mig på fötter igen.

Åke hade nu tagit beslut om hur min operation skulle se ut. Han visste vart han skulle sätta kniven, han förklarade att han öppnar ett fönster, och därifrån når ett ganska stort område. På mig skulle han öppna 2 fönster, på sidorna om nacken. Detta kändes bra och tryggt, som alltid hos Åke. Lugna, trygga och snälla Åke. Dr Åke Nyström som opererat whiplashpatienter i snart 30 år tillsammans med sin fantastiska fru Elisabeth. Hon är narkosläkare och skulle också vara med under min operation. Söndag eftermiddag var jag förstås helt slut, full av tankar men ändå alldeles tom. I hjärtat var jag inte nervös men kroppen fick då och då hjärtklappning. Duschade med bakteriedödande tvål och gick till sängs.

På måndag morgon skulle vi komma upp på Addoc kl 07.30 Jag fick inte äta frukost, bara dricka lite klar vätska. Vaknade jättehungrig bara för det... Men drack lite vatten, tog en till dusch med tvålen och sedan gick vi upp. Åke kikar fram och vinkar in mig, Han är operationsklädd i blåa mjuka kläder och vita träskor. Totte, en pratglad sköterska tog så fint emot mig och visade mig vart jag skulle byta om. Rosa sköna foppatofflor till vita långa tubsockor samt det traditionella nattlinnet som skulle ha knäppningen bak. Sen fick jag en morgonrock i fleece.

Åke kommer och sätter sig hos mig och frågar hur jag mår, om jag är redo. Mitt svar är självklart. Jag är så redo. Och lite nervös, vilket vore konstigt om jag inte var. Totte sätter nål.

Vi går sedan in i operationssalen och Åke sätter på musik, det gillar jag. Jag blir ompysslad, alla är så fantastiska, jag ska sitta bekvämt och inte frysa osv. Då vi börjar så får jag smärtstillande rakt in i blodet och även om de tar lite i taget så är jag som tidigare nämt extremt känslig. Så jag tuppar av, ser sedan Elisabeth framför mig och ser att hon säger nåt men jag kan inte höra eller fatta något av det, försöker säga nåt men min mun får bara fram ett dregligt ;vaa?;... Men vips är jag tillbaka och fokuserad och vill inte ha sådant smärtstillande! Jag blir lokalbedövad i huden, och sedan är operationen igång.

Under operationen får jag prova att sträcka upp armarna och vrida på huvudet. Allt går bra. Operationsteamet är toppen och musiken är trevlig. Jag känner mig stark och fokuserad, jag har knappt något smärtstillande och då och då skrattar jag fast det kan göra skitont- för sån är jag. Då vi syr ihop såren börjar tröttheten komma. Och känslorna. Och frågorna. Hur blir det nu, är jag bra nu, hur bra är jag, kan jag sova en stund, kommer det göra ont att ligga ner, kan jag ligga på sidan? Jag blir avtvättad och får lägga mig på en säng och blir omstoppad med ett jättevarmt täcke. Sedan blir jag körd till uppvaket. Peter kommer och sitter hos mig en stund, Åke och hans fru kommer och pratar. Sen vill jag sova. Sen äta lite och dricka. Efter ett tag blir jag svimfärdig. Sover lite till. Pratar med äldsta dottern. 

Jag får smärtstillande, har huvudvärk. Vill inte ha det.

På kvällen är vi tillbaka på hotellrummet, två våningar ner i samma byggnad. Lite svårt att sova, vet inte hur jag ska ligga, ömmar lite vid såren, svider, huvudvärk. Tar smärtstillande.

Träffade Åke imorse. Undersöker, fotograferar och pratar. Kramar om. Vi kör hem. Åke ringer och frågar om resan gått bra och hur allt känns. Jag berättar. Berättar att jag inte riktigt vet, att jag är extremt trött, att jag är gråtfärdig, illamående. Han berättar att det är väldigt vanligt. Han förklarar att det är viktigt att nu ta det väldigt lugnt en tid, att vänta och se hur jag kommer att må och hur kroppen kommer att reagera. Så det är precis vad jag ska göra!

Nu kommer jag att ägna mig åt mig själv och min familj. Det kommer dröja ett tag till nästa blogginlägg. Nu ska jag landa fysiskt och psykiskt. Än så länge vet vi inte slutresultatet men jag räknar med att framöver få tillbaka ett värdigt liv. Nu gäller det att skynda långsamt.

Stor kram

/Whiplashmamman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    28 juni 2020   Kära Ni! Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp p...

Operation 10 mars på Spine Center14 maj 2020   Kära Ni! Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokante...

Kära ni!   Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sis...

    29 januari 2020 Kära Ni,   Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mo...

  18/1 2020   Kära Ni,   Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på et...