Alla inlägg den 3 juni 2015

Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 18:17

Kära Ni,

Det här inlägget tillägnar jag Docent Åke Nyström. En läkare och en medmäniska som har kommit att betyda mycket för mig och min familj och för väldigt många andra nackskadade människor.

Första gången jag träffade Åke var i Enköping och jag hade bokat tid hos honom för konsultation. Jag hade läst mycket om honom och såg fram emot att träffa denna kirurg som hjälpt så otroligt många människor som levt med kronisk smärta efter ett whiplashtrauma. Vårt första möte var fantastiskt. Dels för att han hittade mina triggerpunkter, bedövade dem och trollade bort min smärta även om det bara var för en stund och dels för att han är en så varm person, närvarande och så trevlig och snäll. Och för varje gång jag talat med Åke i telefonen eller träffat honom så förundras jag över hans fantastiska sätt att vara läkare och människa på. 


   

Åke Nyströms operationsmetod borde finnas tillgänglig för alla. Fler kirurger borde visa intresse och lära sig av Åke och då inte bara själva metoden, utan av hans sätt att ta emot och följa upp sina patienter. En gång sa Åke att det minst viktiga i denna process är själva operationen. Nu förstår jag vad han menar; Det är mötet mellan kirurg och patient, det man bygger upp innan operationen för att veta exakt vilken typ av kirurgi just jag behöver, samt hur kirurgen tar hand om patienten efter själva ingreppet. Det vill säga, både direkt efter operationen och fortsättningsvis. Åke menar att han och jag (och alla hans patienter) har ett kontrakt tills dess att jag (patienten) beslutar att avbryta. Åke tog mig under sina vingar, han kan och han vet, han agerar, undersöker, åtgärdar. Men även om jag inte är smärtfri så ger han inte upp, han menar att INGEN läkare någonsin ska säga till sin patient att det inte finns något mer att göra, att man får lära sig att leva med sin smärta. Åke släpper aldrig sin patient, om han anser att han inte kan göra mer så hjälper han patienten vidare.



Jag har ofta hört att jag ska lära mig att leva med min situation. Av vårdcentralen, av sjukgymnaster, av ortopeder m fl. De som sagt detta till mig har ingen som helst förståelse för hur det är att leva som nackskadad i ett sådant här smärtkaos. De måste förstå att detta skulle kunna hända dem själva eller deras familj. Och om de hamnade i min och många andras situation, då skulle jag vilja sitta bredvid dem när alla som har makten att hjälpa patienter med vård, medicin eller kirurgi, vänder dem ryggen och säger att det finns inget mer vi kan göra för dig, du måste lära dig leva med din smärta. Även om det innebär större delan av resten av ditt liv i sängen, i ett mörkt rum. 


På frågan om hur Åke lärt sig operationsmetoden svarar han att det framför allt är patienten, eftersom vi är vakna och aktivt deltar i operationen och kan berätta exakt vart smärtan sitter. Enkelt beskrivet tar Åke bort sådan vävnad som åatienten uppger gör ont, och som han på basis av sin erfarenhet och sitt omdöme kan säga är ofarligt att ta bort. Han tar INTE bort nerver som är så stora så att de har en viktig funktion, han bränner INTE heller bort nerver.


Åke går ronden varje dag. Mig ringer han till och frågar hur jag mår och hur det känns. Jag är alltid välkommen att ringa honom. Framför allt undrar han om smärtan ändrar karaktär, känns på samma gamla sätt eller på nytt sätt och hur jag känner mig till mods. Innan själva ingreppet berättade Åke att de allra flesta av hans patienter först kan uppleva någon slags eufori om man blivit bättre efter operationen, men strax efter hamna i något slags deprimerat tllstånd- även om man har mindre smärta än tidigare. Detta hjälper att veta. Jag anser mig vara ganska låg nu och extremt trött. Orkar inte riktigt ta mig för någonting. Sover dåligt om nätterna, och sista tiden känner jag mig tvungen att äta alvedon och diklofenak. Inatt hade huvudvärken blivit så extrem, och fortsatte hänga i med bultande knivsmärta både i nackens övre del och huvudet (för att bekriva huvudvärken så sätt handens insida mellan ögonbrynen och lägg ner finrarna upp på huvudet) så i em tog jag motvilligt alvedon och oxycontin. Kunde inte röra mig annars. Bara låg i sängen. Jag ringde Åke och berättade, och nästa vecka ska vi ses igen i Linköping. Antagligen närmar vi oss ett steady state. Vi kommer att ses några gånger framöver innan Åke har en åtgärdsplan klar för sig. 


Docent Åke Nyström ger mig hopp och tryggheten att faktiskt tro att jag har en möjlighet att bli bättre. Och jag vet att han kommer att göra allt han kan för att hjälpa mig dit. Och för detta är jag oerhört tacksam.

Ett uttryck som ofta förekommer då människor som träffat Åke och blivit opererad av honom är "Jag har fått mitt liv tillbaka"...

Jag kan omöjligt förstå varför inte våra landsting kan öppna sina ögon och öron och se och höra vad Åke Nyström gör för oss patienter! Hans sätt att ge vård och hjälp är makalöst- han etablerar en kontakt och för hela tiden en dialog med ett öppet sinne och ett intresse för det han gör, en nyfikenhet och en vilja som gör att han ständigt lär sig mer om oss smärtpatienter med kronisk smärta efter whiplashvåld. 


Det må vara svårt för en människa utan smärta att kunna sätta sig in i hur det känns, men det är lätt att försöka! Det är lätt att lyssna, lära känna, ta sig tid att lära känna patienten och hålla kontakten. Inte bara säga att det inte finns något mer att göra, att patienten får lära sig att leva med smärtan, att knapra starka mediciner såsom opiater för resten av sitt liv (tyvärr finns det mänsikor som väljer att avsluta sina liv då de nekas hjälp) och att låta patienten fara som en studsboll mellan vårdcentraler, smärtkliniker akutmottagningar, försäkringskassan och arbetsförmedlingen...


Så till Dig Åke Nyström, TACK. Tack för allt du gör. För att du genuint bryr dig om människor och hjälper dem.

Tack för att jag får vara en av dem.


Kram till Dig och Din fru

/Whiplashmamman






Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 00:38

För ungefär 14 år sedan gick jag på en lägenhetsvisning i Kalmar.  På tredje våningen fanns min blivande lägenhet och på första våningen stod min blivande make och kikade ut genom fönstret. Första gången jag skulle använda tvättstugan fick jag inte igång tvättmaskinen och ringde därför på närmsta dörr för att få hjälp... Din dörr! Och på den vägen är det...♡


Nästa år har vi varit gifta i 10 år och eftersom vi gifte oss på Mallorca drömmer vi om att få fira bröllopsdagen där och få visa våra döttrar vart vi vigdes. 


Min Peter är en fantastisk man. Han är lugn och trygg, snäll och omtänksam.  Han sätter alltid mig och barnen först! Han får mig alltid att må bättre.


Hur dåligt jag än mår och hur ont jag än har och hur hopplöst allting än känns får han mig alltid på banan igen. Han får mig att se annorlunda på saker och ting. Det blir lättare att andas.


Han är min kärlek, min livskamrat och min älskade man. Jag är så tacksam att få dela mitt liv tillsammans med dig.  

Jag älskar dig♡

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards