Kära Ni,

Sällan skriver jag nu och det känns ju trist men som jag skrev i mitt senaste inlägg är det svårt att beskriva hur jag mår nu. Jag vet knappt själv. Ibland slår mig tanken att fan, jag är så dålig, att det aldrig kan gå åt rätt håll, att jag aldrig blir bättre då BRA är ett begrepp jag släppt för längesedan...härhandlar det om förbättring i vilken grad som helst samt att återfå livskvalite. Och detta har jag ju uppnått tack vare Dr Nyström.

Innan operationerna sa jag, som så många andra, att om jag bara blir 2% bättre så blir jag överlycklig. Bara jag blir liiiite bättre ska jag aldrig mer gnälla... Åke talade även med mig om hur stor risken är att man kan bli deprimerad efter operation då livet faktiskt ändras. Och det är bevisligen så att även när vi patienter uppnår förbättring, stor som liten, så kan vi ändå hamna i en depression.

Då jag hela tiden varit medveten om detta har jag då och då analyserat mitt mående för att försäkra mig om att jag inte blivit deprimerad och behöver medicin. Men vart går gränsen? Gränsen mellan att vara frisk men sjuk, att vara lycklig men deprimerad, att vara uppe och levande men att helst bara vilja ligga kvar i sängen. Fast ändå inte...hur vet jag?

Den senaste tiden i mitt liv har jag kunnat slappna av lite i min situation, gällande alla papper, handläggare på fk och af, jag har en bra pågående kontakt med min trafikjurist och jag är färdigutredd, opererad ett antal gånger och ska nu då alltså "bara" ta det lugnt och se tiden ann. Läka. Jag är medveten om mina förbättringar och är givetvis tacksam för dessa samtidigt som jag lider av kvarstående funktionshinder och smärtor. SOM INTE SYNS. För jag ser glad ut. Men ledsamheten kommer allt oftare, känslan av hopplöshet, att jag "ändå aldrig kommer att klara av nåt jobb", att jag inte kommer att bli bättre än såhär. Jag som efter operationerna kunnat sova så gott, har nu svårt att somna och är ständigt trött. Häromdagen klev jag inte upp alls. Mitt h är väl inte på topp hela tiden, min stubin och tålamod något förkortat...! Jag vill inte vara sån.

Jag pratade idag med bäste Åke, det gör mig alltid lugn. Han sätter konkreta ord och benämningar på mitt känslokaos. Han sopar upp allt som jag srör omkring mig, lägger i en liten ask och sätter en etikett på. Jag tackar!;)

Kanske är det dags att prova någon medicin, anti-depressiv sådan. Jag vill ju må bra. I kroppen och i knoppen. Jag ska också snart göra en ny MR samt ett nervfunktionstest för att se om mina onda värkande och domnade händer är karpaltunnelsyndrm eller om problemen härstammar ifrån nacken.

Under januari ska jag på återbesök hos Dr Nyström i Linköping. Vi ska även ha ett möte med vår sjukhuschef här i Kalmar. Återkommer mer om detta framöver.

Jag vill ge er alla en stor kram och säga att ni duger precis som ni är, alla gör vi så gott vi kan, det är tufft och svårt ibland, men det kommer alltid bättre dagar. De ska vi ta vara på. Och vi ska våga prata om hur vi mår, sätta ord på våra känslor. Det är helt ok!

God fortsättning till Er alla!!!

Kram

/Whiplashmamman

 

Anna

7 januari 2016 11:12

Ibland kan man behöva en liten xtra skjuts av antidepressiva.
Jag ser det lite som att kroppen har vitaminbrist o man måste tillföra lite xtra.
Jag tar själv piller, det hjälper så man kan få upp nosen över vattenytan.
Var inte rädd att fråga om du undrar något!
Massor av kramar Anna Skillius

Sofia Eriksson

24 januari 2016 19:28

♡♡♡

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    28 juni 2020   Kära Ni! Det är slutet av juni månad och vi har värmebölja på vår vackra ö. Men redan i början av månaden så doppade jag mig! Jag har ju haft svårt att bada då minsta känsla av kyla förvandlades till smärta på min kropp p...

Operation 10 mars på Spine Center14 maj 2020   Kära Ni! Nu har det gått drygt 2 månader sedan min nackoperation i Stockholm och jag ska i detta inlägg sammanfatta tiden strax före och efter operationen. Sedan följer ett inlägg som är dagbokante...

Kära ni!   Klockan är nu 17 och jag har just ätit middag på avdelningen. Kokt potatis, kokta grönsaker, blomkål och nån skinksås. Tidigare satt jag en stund i sjukhuskyrkan, där var det lugnt och harmoniskt vilket jag och mitt inre behöver då sis...

    29 januari 2020 Kära Ni,   Det är onsdagskväll och jag sitter i min favoritfåtölj i min favorithörna i vardagsrummet. Härifrån ser och hör jag allt. Ser just nu två av mina tre älskade döttrar. De ligger i soffan och tittar på tv och mo...

  18/1 2020   Kära Ni,   Jag är alldeles upprymd, lycklig, varm i hjärtat och försiktigt hoppfull efter veckans besök på Löwenströmska sjukhuset, Spine Center Stockholm. I onsdags åkte jag och min kära mor upp till Stockholm och bodde på et...