God kväll/natt kära Ni,

Å vad jag tycker om att skriva, vill ju gärna skriva mer och oftare men orken finns inte alltid. Och periodvis har jag inte haft något att skriva, dagarna har liksom bara lunkat på och efter min sista nackoperation tog det tid att psykiskt landa i allt jag och min familj gått igenom. Snart har det gått 5 år sedan bilolyckan. Jag har varit sjukskriven i ca

4, 5 år. Jag har även arbetsprövat men tyvärr fungerade det inte.

Att beskriva, att på riktigt försöka förklara hur det känns, hur jag har det och hur jag mår- det är svårt. Det är till och med svår för mig att förstå och ta in. Jag försöker fortfarande acceptera hur min kropp fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Jag vill hitta en balans mellan acceptans och framåtsträvan, inte ge upp och bara finna mig i detta smärttillstånd. Men heller inte trotsa så mycket att jag gör mig själv sämre. Jag vill visa världen att jag gör ALLT jag kan för att bli bättre, att kunna komma tillbaka till arbete i någon form. Jag får panik när jag börjar tänka på och oroa mig för vad "alla" tycker och tänker om att jag är sjukskriven. Jag får ofta höra att jag ser så "pigg" och "fräsch" ut...det är ju alltid roligt att höra men det som syns utanpå är inte alltid det som känns inuti. Det försigår ett krig i min kropp. Tänker jag för mycket på det blir jag tokig. Jag lyfter min blick och tittar framåt; inte känna efter för mycket. Och nu menar jag bara den fysiska biten! Den psykiska biten har vi ju också...

Mitt bakhuvud värker som om jag fått en hästkick. Jag opererades i en studie i Uppsala för 3 år sedan och blev inte alls bättre snarare sämre. Jag har nervsmärtor som bland annat på min höger sida löper uppifrån bakhuvudet, via nack rosetten och ner i axeln, fram vid nyckelbenet och ut i arm och hand. Nervsmärtor kan liknas vid ilningar i tänderna fast nu är det i kroppsdelarna. Jag har tinnitus, dvs det tjuter och brusar högt ständigt i mina öron. Detta är stressande. Det ljudet blir som en ljudeffekt till darrningar och sockerdrickskänslan jag har i kroppen. Restless legs om kvällarna. Insomningssvårigheter. Måste alltid ha musik i hörlurar för att överrösta min tinnitus. 

Om jag pratar en längre stund, blir stressad eller överansträngd mig i någon fysisk aktivitet så blir min värk mycket värre och jag måste ta smärtstillande och lägga mig ner. 

Jag är trött. Ibland orkeslös. Ibland piggare och då blir jag så lycklig att jag liksom bara kör på tills jag stupar igen, men oj vad jag njuter! Hjärntrött, glömsk, yr, hjärtklappning och hög puls kan komma fast jag ligger still. 

Men. Jag lever. Jag är här och nu. Jag har en helt fantastisk familj, en make som står tryggt vid min sida. 3 underbara döttrar som besitter en empati och en kärlek som gör mig stolt och lyckligast i världen. Jag har mina föräldrar, mina syskon och mina vänner. Jag har även många nya kontakter med underbara människor som är i samma situation som jag ♡

Här kommer en stor kram till Er alla!!!

I nästa inlägg ska jag berätta om min carpaltunneloperation som Landstinget tyckte var onödig för mig, kirurgi skulle inte hjälpa min vänstra hand och utan klinisk undersökning och med ett enda resultat från EMG (nervfunktionstest ) så konstaterades att jag inte led av carpaltunnelosyndrom. Vad hände sen tror Ni?

Natti natti 

/Whiplashmamman ♡