Kära Ni!

God fortsättning på detta nya år, 2017. Jag har inga nyårslöften som jag måste må dåligt över utan jag fortsätter med min livsplan- nämligen att må så bra jag kan genom att ta hand om mig själv, umgås med nära och kära och fortsätta leta specialistläkare! Jag önskar att min familj ska få vara friska och glada och lyckliga. Att vi får ha snön kvar ett tag så alla barn får leka ordentligt och åka pulka, och att vi sedan får en vacker och varm vår. 

Efter jul har jag gått en promenad varje dag. Inte så långt men lite fortare än jag brukar. Inte så många men fler dagar på rak än vad jag brukar. För några dagar sedan kände jag att jag hade ont i nacken vänstra sida med omnejd, axel och omkring skulderbladet. Jag har även under en längre period haft ont i ländryggen. Värre vissa dagar och andra dagar känns det inte alls. I slutet av den här sista promenaden högg det bara till som knivar i de ovan beskrivna delarna och efter det har det bara blivit värre. Jag har haft jätteont och legat i sängen i flera dagar. Huvudvärk stegrade, yr och dimsyn. Alltså som vanligt fast mycket värre. Tilläggas bör att såhär kring jul har jag varit mer aktiv än vanligt förstås, barnen har jullov och vill baka maränger, Lova på en av bilderna. Vi har haft besök av nära och kära, bla min systers ljuvliga 2 åring som man bara inte kan sluta krama och pussa på! Så min kropp och framförallt nacken sa stopp. Såhär mycket fixar inte du fru Eriksson. Nåväl. Då vet jag.

Jag har ätit alvedon och ipren, smörjt med Voltarengel och använder min nackkrage. Vägrar de hemska oxyconton/oxycodontabletterna! !! Tagit stesolid för att låta muskler slappna av. Igår satte jag på ett Norspanplåster som man byter ut efter en vecka. Det är ett sorts morfinplåster som med jämna mellanrum släpper ifrån sig smärtstillande. Idag är jag lite bättre. Lite rörligare. 

Jag kommer att hålla mig väldigt stilla nu en period. All rörelse och aktivitet triggar igång kraftig smärta. Särskilt jobbig är nervsmärta ifrån axlar och ner i överarmarna.

Att ligga still är tyvärr jobbigt för ländryggen. Så jag vrider och vänder mig. Sitta gör för ont men det går korta stunder, sen blir det ett outhärdligt tryck från nacken ut över axlarna och det värker och sticker o ansikte och armar och händer. 

Just nu funderar jag starkt på att göra en "Upright MRI". Det kan man exempelvis göra i England så ekonomisk och logistisk planering krävs.

Jag har även fortsatta funderingar på att åka till en Smärtklinik för utredning, bedömning och eventuell behandling. Mer om detta framöver.

Än så länge är målet att kunna vara uppe på benen. Den här smärtan är verkligen hemsk!

Jag önskar Er alla en trevlig helg, och nu när det är mycket snö och halt ute på vägarna så ta god tid på er och kör försiktigt! Det är bättre att komma försent i detta liv än att komma för tidigt i nästa. ..

Kram

/Whiplashmamman ♡

Kära Ni,

Det är lördag förmiddag hos familjen Eriksson i Torslunda på Öland. Vi sitter i soffan i vardagsrummet, brasan sprakar, de röda julgardinerna ger ett mysigt ljus i rummet och vi dricker det sista ur kaffekopparna. Julgranen står redo för att kläs, nästan i alla fall, Peter ska bara bygga fast den så den inte välter när barnen traditionsenligt hänger allt de bara orkar på grenarna. Under granen ligger några julklappar som Agnes och Lova lagt dit. Inget står det Meja på så utbrottet var i morse ett faktum! 

Men nu sitter vi här. Meja och Lova ritar, Agnes har fullt upp med sin mobil och den nya selfie-pinnen hon fått som gåva då hon sålt jultidningar i år! Peter läser månadens hög av tidningen Barometern som vi prenumererar på men som vi sällan hinner läsa... Jag skriver i familjepanelen så vi tyckte det kunde vara trevligt att ha tidningen i pappersform i år. 

För att nämna något om mitt humör så känns livet lite lättare. Jag har haft mycket smärta i bakhuvudet och nacken i veckan och mest legat och sovit, både pga smärta men också pga mediciner som gör mig jättetrött! Men stress och aktivitet gör mig så mycket sämre. Jag måste vara lugn, röra mig lite och försiktigt. Då blir det som bäst, även om livet snurrar på och jag med det. Då blir det inte alltid lugnt och harmoniskt, hehe! 

Nu ska vi gå en promenad med vår vovve Smilla, och ikväll ska jag och maken gå på julkonsert, samma som vi går på varje år som arrangeras av en av mina käraste vänner och hennes man samt ett gäng fantastiska musiker. Efter denna kväll är vi i julstämning. Jag känner hur lugnet infinner sig...

Kram 

/Whiplashmamman

ETT FÖRSÖK TILL. Att få landstinget att betala våra nackoperationer hos Åke Nyström. I mitt landsting, Kalmar Län, är enda anledningen till att de inte skriver en betalningsförbindelse att Socialstyrelsen har skrivit att de anser att Åkes operationsmetod saknar tillräckligt med vetenskapligt evidens. Så. Vi måste alltså få dem att ändra den meningen. Då tas diskussionen upp igen. Detta är ju som att leta efter en nål i en höstack men jag försöker. Ni som orkar och vill: Skriv följande i ett mejl till mig: frusofiaeriksson@gmail.com

1. Namn

2. När du opererades av Åke Nyström

3. Blev du bättre?

4. Ökad/minskad medicinering?

5. Arbete idag?

Ju fler som orkar detta, desto större chans att påverka socialstyrelsen och i slutändan kanske vi kan få våra nackoperationer betalda!

Tack på förhand från

Whiplashmamman ♡

Kära Ni,

Mitt positiva jag har gått och gömt sig. mina mungipor har halkat ner. Min humor är borta. Vad har hänt med mitt humör? Jag känner mig frustrerad och förbannad över min värk. Det gör så ont i nacken så jag mår illa och allting känns jobbigt. Det är som om jag i förväg bestämmer mig för att det kommer att bli en jobbig morgon, en smärtsam dag och en stressig kväll. Att jag inte kommer att räcka till och att jag inte kommer att kunna låta bli godis i skåpet och att jag inte kommer att orka gå ut och gå på promenad. Jag är så himla trött!

Men kvällen var fantastisk. Barnen läste och somnade, jag klinkade lite på keyboarden som står i Lovas rum. Hon älskar att spela men jag rör den sällan numera...så det var mysigt. 

Jag som brukar vara så bra på att vara i nuet är istället i tanken ständigt 10 steg före! Stressande! Blöta barnstövlar (dålig kvalité ) som vi måste lägga tidningspapper i, kolla så att vantar inte ligger blöta ihoptryckta i barnens korgar,  gympaväska ska vara packade, böcker ska läsas och det ska antecknas i läskort och dessa ska med till och hem ifrån skolan varje dag, engelska mfl ämnen med läxor, datorer och mobiler ska vara laddade, kläder ska läggas fram,  lucianattlinnen och glitter ska fram (vägrar stryka!). Osv osv. Och ja, detta är livet och jag älskar det. Men det känns som om jag inombords hyperventilerar och springer i ett ekorrhjul, och jag vill bara kliva ur. 

Ska meditera lite. Och hitta mina positiva tankar igen och tvinga upp mina mungipor. 

Det vore till stor hjälp om vi kunde anställa en städerska samt vinna på lotto! Men pengar är ju inte det viktigaste. Men ekonomin kan vara en stor stressfaktor! 

Men. Realistiskt sett är jag otroligt lyckligt lottad med friska barn, en underbar make och en stor familj och släkt och vänner♡ 

Så nu när jag skrivit av mig så känns det lite bättre. Jag önskar Er alla en LUGN tid fram till jul. 

Vi gör alla så gott vi kan efter våra förmågor. viktigast är att vi är närvarande. I nuet, i livet och framför allt för våra barn, för våra nära och kära♡ 

Stor kram

/Whiplashmamman 

Kära Ni♡

Söndag kväll och tredje advet. Igår var det exakt 5 år sedan bilolyckan. När allt förändrades. Mycket har varit extremt jobbigt och tufft, smärtsamt och sorgligt.  Men jag har också lärt mig mycket om mig själv. Att jag kan, får och måste lyssna på vad jag vill och orkar, vad jag klarar både fysiskt och psykiskt. Att kunna be om hjälp (fortfarande svårt dock) och att kunna säga nej. Att ta det lugnt och vara i nuet med de jag älskar. Min familj och mina vänner. Att inte vara rädd för smärtan utan att lära känna den och finna mig i hur det känns. Det blir värre efteråt. När jag varit aktiv, gått en promenad, försökt tränat, inte vilat osv. Så är det. Kanske blir det bättre sen. Kanske inte. Så det enda jag kan göra är att finna mig i nuet- med det menar inte ge upp utan leva ordentligt!!!♡

Jag vill önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Kör försiktigt på vägarna och drick mycket glögg med familj och vänner. Njut av julmaten och glöm för all del inte att titta på "Karl-Bertil Johnssons jul".

Stor kram/

Whiplashmamman ♡

Kära Ni,

Genom åren har jag haft en god kontakt med sjukhuschefen Johan Rosenqvist. Från Landstingets sida är mitt "ärende" klart och stängt. Han nekade att betala mina 2 operationer och när jag begärde utredning från sjukhusjuristen Ann-Sofie Dejke blev svaret fortfarande nej. Jag tog en paus. Några andetag. Jag kan ute ge upp.

Så häromdagen skrev jag ett nytt mejl till Landstingets sjukhuschef Rosenqvist. Idag fick jag svar. Han står fortfarande fast vid beslutet att inte låta Landstinget betala mina operationer. Däremot, om Socialstyrelsen och IVO ändrar 1 mening i sitt utlåtande om Åke Nyström och denna debatt om evidensbaserad metod, så är Rosenqvist villig att titta på det igen.

Så. Jag mot Landstinget. Jag mot Socialstyrelsen och IVO. Orden skrek i mitt huvud...It is like Moving Mountains. Så. Det är vad jag måste göra. Och så har jag ju titeln på min nästa låt...

Det omöjliga tar bara lite längre tid. Tror jag. Men jag ger inte upp.

Jag önskar Er alla en trevlig helg!

Ta det lugnt, se på varandra, lyssna på varandra.

Stor kram Whiplashmamman 

Kära Ni,

Idag är det fredag. Det är något visst med fredagar även om jag är sjukskriven och inte arbetar. Det är så mysigt, barnen har gåttx en vecka i skolan och kämpat med läxor och allt som hör skoltiden till och min käre make har gått upp tidigt hela veckan och arbetat och nu förtjänar vi alla helg och sovmorgon! Det är verkligen höst och mörkt ute nu. Vi tänder ljus och spelar spel. Vi planerar att göra varma mackor ikväll!

Idag kan Ni läsa om mig i tidningen Barometern, Bonusweekend. För några år sedan gjorde Barometern ett reportage om mig och min fight mot landstinget som inte ville bekosta min medverkan i en studie i Uppsala och inte heller mina 2 kommande operationer av docent Åke Nyström, som jag skrivit mycket om i min blogg. Denna fantastiske doktor och människa som gett mig mitt liv tillbaka! Han har också under åren varit ett stort stöd för mig och min familj.

För en tid sedan var alltså tidningen tillbaka hemma hos mig i mitt kök. Och denna gång var mitt mål att förmedla att man kan leva ett bra liv trots oförutsedda händelser, att man kan välja att tänka positivt och jag ville även rikta kritik mot Landstinget som vägrar att bekosta mina operationer hos docent Nyström! Jag vet att detta är vanligt förekommande i alla Landsting i Sverige och att vården, hjälpen och omhändertagandet av oss whiplashskadade är under all kritik.

Nu säger mina händer ifrån och orkar inte skriva mer idag.

Jag återkommer dock inom kort!

Jag vill bara tacka Er alla som läser min blogg, som följer min resa. Jag vill tacka alla Er som bidragit med en slant till insamlingen som min älskade mor Ann-Katrin Wijk startade för att jag ska kunna genomgå en till operation i framtiden. Jag hoppas att jag med denna blogg kan inspirera till ett gladare liv trots kronisk smärta eller andra tråkigheter eller sorg som ibland kommer in i våra liv. För så är livet. Härligt och jobbigt, upp och ner. Men vi har bara ett liv, som vi vet om, och jag vill ta vara på mitt och hjälpa Er andra att ta vara på sitt.

Stor kram

/

Whiplashmamman

God kväll/natt kära Ni,

Å vad jag tycker om att skriva, vill ju gärna skriva mer och oftare men orken finns inte alltid. Och periodvis har jag inte haft något att skriva, dagarna har liksom bara lunkat på och efter min sista nackoperation tog det tid att psykiskt landa i allt jag och min familj gått igenom. Snart har det gått 5 år sedan bilolyckan. Jag har varit sjukskriven i ca

4, 5 år. Jag har även arbetsprövat men tyvärr fungerade det inte.

Att beskriva, att på riktigt försöka förklara hur det känns, hur jag har det och hur jag mår- det är svårt. Det är till och med svår för mig att förstå och ta in. Jag försöker fortfarande acceptera hur min kropp fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Jag vill hitta en balans mellan acceptans och framåtsträvan, inte ge upp och bara finna mig i detta smärttillstånd. Men heller inte trotsa så mycket att jag gör mig själv sämre. Jag vill visa världen att jag gör ALLT jag kan för att bli bättre, att kunna komma tillbaka till arbete i någon form. Jag får panik när jag börjar tänka på och oroa mig för vad "alla" tycker och tänker om att jag är sjukskriven. Jag får ofta höra att jag ser så "pigg" och "fräsch" ut...det är ju alltid roligt att höra men det som syns utanpå är inte alltid det som känns inuti. Det försigår ett krig i min kropp. Tänker jag för mycket på det blir jag tokig. Jag lyfter min blick och tittar framåt; inte känna efter för mycket. Och nu menar jag bara den fysiska biten! Den psykiska biten har vi ju också...

Mitt bakhuvud värker som om jag fått en hästkick. Jag opererades i en studie i Uppsala för 3 år sedan och blev inte alls bättre snarare sämre. Jag har nervsmärtor som bland annat på min höger sida löper uppifrån bakhuvudet, via nack rosetten och ner i axeln, fram vid nyckelbenet och ut i arm och hand. Nervsmärtor kan liknas vid ilningar i tänderna fast nu är det i kroppsdelarna. Jag har tinnitus, dvs det tjuter och brusar högt ständigt i mina öron. Detta är stressande. Det ljudet blir som en ljudeffekt till darrningar och sockerdrickskänslan jag har i kroppen. Restless legs om kvällarna. Insomningssvårigheter. Måste alltid ha musik i hörlurar för att överrösta min tinnitus. 

Om jag pratar en längre stund, blir stressad eller överansträngd mig i någon fysisk aktivitet så blir min värk mycket värre och jag måste ta smärtstillande och lägga mig ner. 

Jag är trött. Ibland orkeslös. Ibland piggare och då blir jag så lycklig att jag liksom bara kör på tills jag stupar igen, men oj vad jag njuter! Hjärntrött, glömsk, yr, hjärtklappning och hög puls kan komma fast jag ligger still. 

Men. Jag lever. Jag är här och nu. Jag har en helt fantastisk familj, en make som står tryggt vid min sida. 3 underbara döttrar som besitter en empati och en kärlek som gör mig stolt och lyckligast i världen. Jag har mina föräldrar, mina syskon och mina vänner. Jag har även många nya kontakter med underbara människor som är i samma situation som jag ♡

Här kommer en stor kram till Er alla!!!

I nästa inlägg ska jag berätta om min carpaltunneloperation som Landstinget tyckte var onödig för mig, kirurgi skulle inte hjälpa min vänstra hand och utan klinisk undersökning och med ett enda resultat från EMG (nervfunktionstest ) så konstaterades att jag inte led av carpaltunnelosyndrom. Vad hände sen tror Ni?

Natti natti 

/Whiplashmamman ♡