Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 3 juni 2015 00:38

För ungefär 14 år sedan gick jag på en lägenhetsvisning i Kalmar.  På tredje våningen fanns min blivande lägenhet och på första våningen stod min blivande make och kikade ut genom fönstret. Första gången jag skulle använda tvättstugan fick jag inte igång tvättmaskinen och ringde därför på närmsta dörr för att få hjälp... Din dörr! Och på den vägen är det...♡


Nästa år har vi varit gifta i 10 år och eftersom vi gifte oss på Mallorca drömmer vi om att få fira bröllopsdagen där och få visa våra döttrar vart vi vigdes. 


Min Peter är en fantastisk man. Han är lugn och trygg, snäll och omtänksam.  Han sätter alltid mig och barnen först! Han får mig alltid att må bättre.


Hur dåligt jag än mår och hur ont jag än har och hur hopplöst allting än känns får han mig alltid på banan igen. Han får mig att se annorlunda på saker och ting. Det blir lättare att andas.


Han är min kärlek, min livskamrat och min älskade man. Jag är så tacksam att få dela mitt liv tillsammans med dig.  

Jag älskar dig♡

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 1 juni 2015 21:13

God kväll kära Ni,

Idag är det måndagen den 1 juni 2015. Barnen har som vanligt varit i skola och på dagis, och min käre make har jobbat. Jag låg kvar länge i sängen. Gick upp och tog värktabletter. Åt lite, har dålig matlust och min mage är rätt kass. Jag har ju ingen konstant medicin sedan operationen då jag trappade ut Lamotrigin. Jag åt ingenting ett tag efter op och befann mig under några dagar i någon slags eufori, lycklig och pigg och smärta jag kunde hantera. Sedan fick jag börja ta alvedon och diklofenak, det har jag hemma och jag vill slippa morfin så länge det går... Jag har huvudvärk men inte den vidriga migränliknande huvudvärk jag hade innan operationen, med kräkningar. min vänstra arm och hand har knappt någon smärta kvar, däremot domnar/sticker handen då jag använder den eller lyfter upp armen och triggar igång detta. Extrema smärtan vid c7-området är borta. Jag har alltså blivit av med en del av mina bekymmer men tyvärr kvarstår en del såsom nacksmärta högre upp i nacken, domningar i ansikte och mun, tunga samt probelmatiken i höger nyckelben och ut i arm och hand och fingrar i form av ilningar, domningar, nervsmärta och svaghet. 


Åke liknar tiden efter operationen som en snöglob, man skakar om den och snön yr och tills den har lagt sig får man vara passiv. Då allt lagt sig kan man utläsa resultatet. När kroppen läkt och man tydligt kan peka på vart smärta finns kvar, man har alltså nåt ett sk study state, finns 2 alternativ: Antingen anser man att man kan leva med det eller så går man vidare. Ingen läkare ska någonsin tala om för sin patient att det inte finns någonting mer att göra. Åke hävdar att det alltid finns mer att göra, man ska aldrig ge upp och Åke kommer att hjälpa mig så länge jag vill ha hans hjälp. Det känns fantastiskt.


I mitt fall är det högst troligt att jag behöver ytterligare kirurgi. Antingen igen i nacken, högre upp denna gång och då vertikalt längs medellinjen där jag har smärta kvar som börjar vid c4 och sträcker sig upp i bakhuvudet. Det kan också bli en operation där man frilägger plexus brachialis. Dett är i alla fall nuets teorier baserat på min symptombild. I bakhuvudet finns stressen av att Lansdstinget än så länge nekar att betala operationer som Åke Nyström utför. Men om jag kan få bli opererad en gång till och bli av med mer smärta, vill jag ju inte behöva avstå från den chansen pga ekonomi. Mitt liv är ju viktigare. 



        

Under operationen, efteråt på uppvaket. Sista bilden är tagen hemma en tid efter.


Jag känner mig som i en bubbla. Fast i min kropp som gör ont och så tinnitus som tjuter. Utanför ser jag mina barn, min man, mina vänner och allt som sker. Jag orkar inte vara delaktig. Jag missar.  Jag blir så mycket sämre efter minsta ansträngning.


Jag vill inte låta så negativ och uppgiven, men samtidigt vill jag vara ärlig! 

Stor kram

/Whiplashmamman










http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/skrota-begreppet-whiplashskada-495778

ANNONS
Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:38



  Agnes och Meja hemma i köket och busar. 


Lova Bus...

  Agnes och Lova sminkar sig själva och mig. Fantastiskt resultat! Själv kunde jag inte använda mascara förrän på högstadiet;)


      Agnes, vår fina trio och så en bild från Agnes 9 års-kalas.

Nu har jag övat mig på att infoga bilder och text.

Nästa gång kommer lite bilder från min senaste nackoperation.

Kram

/Whiplashmamman









Av Sofia Eriksson - 31 maj 2015 22:07

Kära Ni,

grattis alla mammor på Vår dag idag! Hoppas att ni haft en fin dag med nära och kära. Jag vaknade av dans och morsdag-sång av de 2 äldsta döttrarna, minsta prinsessan låg redan mellan mig och maken;) Jag fick fina brev, god frukost samt ett vackert vitt nyckelskåp. Efter frukosten la jag mig på sängen en stund. Är så trött och har väldigt ont. Nu sitter smärtan högt upp i nacken, och strålar ut vid höger nyckelben, armen och handen värker, ilar och domnar. Även vänster hand domnar. Jag har hög jobbig tinnitus, vilket gör mig yr och trött. Jag har en svag huvudvärk, långt ifrån hur den var innan operationen, men ändå huvudvärk. Men jag samtalar med Åke och då blir jag alltid lugnare.


I ärlighetens namn är jag rätt låg, och min smärtsituation känns jäkligt hopplös. VET att det gått kort tid efter operationen och jag VET att jag behöver lång tid att läka och låta alla nerver hitta tillrätta och lugna sig osv... Men jag känner ju som jag känner och att Landstinget inte gör ett skit för att hjälpa mig (och alla andra i min situation) varken ekonomiskt eller genom att ge mig vård, gör mig så arg och frustrerad. Samtidigt tar tröttheten över och då kommer den där känslan av hopplöshet över mig... Men jag får helt enkelt ta en paus. Ladda mina batterier och ta en dag i taget. 


Känslorna trängs i mitt huvud, en dialog mellan känsla och förnuft. Känslan är ledsamhet, smärta, oro, frustration medan förnuftet säger ta det lugnt, släpp alla mpsten, förväntningar och förhoppningar.Jag och min kropp behöver tid och vila. Kropp och själ behöver få läka i lugn ch ro. 


Jag kommer att börja lägga in bilder i min blogg efter ett tips från min kära väninna Cina. Och visst har hon rätt, det är trevligt att få in lite bilder i all text!


Ha en trevlig kväll,

kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 28 maj 2015 22:43

God kväll, eller egentligen god natt kära ni,

Klockan är mycket men jag känner att jag vill skriva några rader innan jag somnar.

Delar av mig sover ju redan, såsom vänster fot, vänster hand med tillhörande pekfinger och långfinger, höger hand med samma fingrar. Armen ända upp till nyckelbenet och även vänstra ansiktshalvan.

Jag har lite huvudvärk men den lugnar sig betydligt med diklofenak och alvedon.

Innan operationen åt jag lamotrigin 100 mg morgon och 100 mg kväll, vilket Åke bad mig att trappa ner och sluta med. Nu tar jag bara alvedon vid behov och lägger för tillfället till diklofenak. Om det skulle bli för jäkligt så har jag stesolid att ta. Det bryter smärtspiralen.


Jag har legat i 2 dagar nu efter trippen till Linköping. Men ikväll var det vårfest på skolan för barnen och vi gick hela familjen. Det var musik, fika och fiskdamm mm. Vi såg knappt till tjejerna för de sprang omkrng och lekte med sina kompisar!

När vi gick hem var jag så stickig och domnad i min fot och händerna, yr och trött. Men nu ligger jag nerbäddad i sköna sängen! 

Planer för morgondagen är mycket vila, träffa goda vänner och pussa på min familj;) Lova ska inviga sin nya chokladfondue... det blir härligt fredagsmys det!

God natt,

/Whiplashmamman 

Av Sofia Eriksson - 27 maj 2015 19:23

Kära ni,

Jag sitter här på sängen med min älskade Agnes. Min äldsta dotter. Min lilla ängel. Hon sprider glädje och kärlek omkring sig och hon sjunger och dansar vart hon än går. Imorgon är det vårfest på skolan och då ska Agnes ha dansuppvisning med några kompisar. Lova och Meja ser på film och äter popcorn, vi har alltså onsdagsmys. Man ska ha mys och gos och kärlek varje dag. Agnes tillägger i skrivande stund att det är väldigt viktigt att tänka på andra och inte bara på sig själv. Detta kan underlätta när man som jag lever med värk, ibland undrar min omgivning hur jag orkar, hur jag kan vara så glad och varför jag ser så pigg ut.

Även om jag själv anser att jag ser lika trött ut som jag känner mig så är svaret enkelt: Min familj. Mina vänner. De finns här med mig, för mig och omkring mig. Jag är otroligt tacksam. Till och med min läkare har påpekat att jag alltid låter pigg och glad i telefonen när han ringer och då blir det ju komiskt när jag med sådan röst talar om hur eländigt jag mår...jag förklarar helt enkelt att jag låter så, det är mitt sätt att prata och det ändras inte beroende på hur jag mår. 

Igår var jag i Linköping och mina kära vän Linda körde mig. Det blev en trevlig roadtrip med kaffepaus vid en sjö på vägen upp och lite shopping på vägen hem.

På Addoc Hospital tog Åke emot mig och vi pratade lite om hur tiden efter operationen varit. Åke har ringt mig varje dag sedan jag kom hem från Linköping. Det är fantastiskt. Han går ronden. Känner mig otroligt trygg och omhändertagen. Att få uppleva en sådan här empatisk, kunnig och trevlig läkare är få förunnat- även om väldigt många haft förmånen att ha blivit opererade av honom.

Vad mig beträffar gäller nu följande. Jag har känt viss förbättring men dock kvarstår en del problem i nacke, huvud, tinnitus samt domningar. 6 månaders konvalecenstid gäller efter ett sådant här ingrepp jag gjort. När ett år har gått kan man med säkerhet veta slutresultat.

Framöver kommer således ett beslut om vidare kirurgi att tas. I dagsläget är det för tidigt. Jag får inte anstränga mig eller lyfta. Jag ska släppa alla måsten. Jag ska ta dagen som den kommer, och den kommer med största sannolikhet som vanligt att se lite olika ut. Jag kommer förmodligen att ha bra dagar med mer energi och mindre smärta och jag kommer förmodligen att ha sämre dagar då jag är sängliggandes. Så är min verklighet.

Just nu håller jag på att anpassa mig till mitt liv. Ända sedan olyckan har jag letat efter hjälp, efter bra läkare, och förstås ordnat med alla papper och haft regelbunden kontakt med husläkaren, försäkringskassan och försäkringsbolaget.

Jag har liksom alltid varit på väg mot något. Mot att bli bättre. Nu är det dags att bara vara. Just nu kan varken jag eller någon annan göra någonting mer. Jag är nyopererad. Igen. Jag opererades i december förra året också. Nu ska kroppen ta igen sig och om ett år kan man se slutresultatet. Mer än så finns inte att säga! Jag vill tacka från djupet av mitt hjärta för allt stöd och alla lyckohälsningar.

Kram på er

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 19 maj 2015 12:28

Kära läsare!

Idag fyller vår mellandotter 7 år och givetvis gick vi upp tidigt och sjöng för henne och öste presenter över henne!! Jag vaknade med huvudvärk och yrsel, men stapplade upp och la mig hos Lova. Peter bar frukostbrickan och Agnes och Meja bar presenter.

Hur mycket jag än vill krypa ur mitt skinn och min kropp just nu så vill jag ändå stanna kvar i den, vara här med min familj och mina vänner. Jag känner också en enorm tacksamhet och ett lugn över att ha docent Åke Nyström i mitt liv. Tänk om alla eller åtminstone fler läkare var som honom! Han har ringt varje dag sedan jag kom hem efter operationen. Han är helt fantastisk, kan och vet så mycket, bryr sig om mig och alla sina patienter...man tror inte att det är sant.

På tisdag ska jag tillbaka till Linköping och träffa honom igen, för återbesök men också för vidare utredning. Jag har ju sedan bilolyckan varit domnad i områdena ansikte, armar och händer, ibland även ben och fötter. Dessa symptom har drastiskt ökat efter operationen. Teorier om varför samt eventuella diagnoser finns men jag avvaktar att skriva mer innan jag vet mer.

Tills vidare ligger jag och vilar, tar igen mig, njuter av mina barn, äter chips och dipp när jag inte mår för illa och ser massa skräp på tvn...

Kram

/Whiplashmamman

Av Sofia Eriksson - 12 maj 2015 21:36

Kära Ni,

jag kan inte med ord beskriva den glädje och tacksamhet jag känner inför Er alla som tänkt på mig dessa dagar, som skickat meddelanden och hejarrop! Det betyder så oerhört mycket.

I lördags och söndags träffade vi, alltså min käre make Peter och jag, dr Åke Nyström på Addoc Hospital. Vi pratade, han undersökte mig och dokumenterade min rörelseförmåga och styrka.

Jag fick vrida huvudet åt sidorna och försöka titta över axeln, titta upp i taket och försöka lägga huvudet bak på ryggen samt titta ner i bröstet. Allt detta med uselt resultat förstås, extremt liten rörelseförmåga. Styrkan bedömdes genom att jag skulle hålla emot då Åke tryckte mot mina armar och händer samt fingrar. Svag, speciellt på vänster sida, detta är sedan tidigare konstaterat av flera läkare.

Min vänstra sida har varit den värre. Därefter tryckte Åke på mina triggerpunkter, alltså mina punkter som min smärta antas komma ifrån. När han hittat rätt med min hjälp sätts en spruta där med bedövningsmedel. Ibland sätter han in sprutan en bit och letar tills jag definitivt känner att han är på rätt ställe. Då sprutas bedövningsmedlet in. Dag 1 sattes 3 sprutor och dag 2 sattes 4 sprutor. Min huvudvärk samt smärta minskar drastiskt under en stund, min tinnitus försvinner och min rörelseförmåga och styrka förbättras även under denna stund då bedövningsmedlet verkar. Jag får även gapa så stort jag kan, jag och många whiplashskadade har kraftig smärta i käkar och därför svårt att gapa. Jag kunde gapa ok, men har ofta ont och kramp i käkarna, speciellt då jag äter eller pratat. Då den sista sprutan dag 2 satt, sjönk mitt blodtryck och jag blev domnad från tungan och resten ut igenom kroppen och fick lägga mig på britsen.

Jag är så extremt känslig för mediciner, då även bedövningsmedlet i denna lilla dos. Dessutom var jag självklart lite nervös och kroppen och känslorna och medicinen fick mig på fall helt enkelt. Huvudet mellan knäna och lukta på handsprit fick mig på fötter igen.

Åke hade nu tagit beslut om hur min operation skulle se ut. Han visste vart han skulle sätta kniven, han förklarade att han öppnar ett fönster, och därifrån når ett ganska stort område. På mig skulle han öppna 2 fönster, på sidorna om nacken. Detta kändes bra och tryggt, som alltid hos Åke. Lugna, trygga och snälla Åke. Dr Åke Nyström som opererat whiplashpatienter i snart 30 år tillsammans med sin fantastiska fru Elisabeth. Hon är narkosläkare och skulle också vara med under min operation. Söndag eftermiddag var jag förstås helt slut, full av tankar men ändå alldeles tom. I hjärtat var jag inte nervös men kroppen fick då och då hjärtklappning. Duschade med bakteriedödande tvål och gick till sängs.

På måndag morgon skulle vi komma upp på Addoc kl 07.30 Jag fick inte äta frukost, bara dricka lite klar vätska. Vaknade jättehungrig bara för det... Men drack lite vatten, tog en till dusch med tvålen och sedan gick vi upp. Åke kikar fram och vinkar in mig, Han är operationsklädd i blåa mjuka kläder och vita träskor. Totte, en pratglad sköterska tog så fint emot mig och visade mig vart jag skulle byta om. Rosa sköna foppatofflor till vita långa tubsockor samt det traditionella nattlinnet som skulle ha knäppningen bak. Sen fick jag en morgonrock i fleece.

Åke kommer och sätter sig hos mig och frågar hur jag mår, om jag är redo. Mitt svar är självklart. Jag är så redo. Och lite nervös, vilket vore konstigt om jag inte var. Totte sätter nål.

Vi går sedan in i operationssalen och Åke sätter på musik, det gillar jag. Jag blir ompysslad, alla är så fantastiska, jag ska sitta bekvämt och inte frysa osv. Då vi börjar så får jag smärtstillande rakt in i blodet och även om de tar lite i taget så är jag som tidigare nämt extremt känslig. Så jag tuppar av, ser sedan Elisabeth framför mig och ser att hon säger nåt men jag kan inte höra eller fatta något av det, försöker säga nåt men min mun får bara fram ett dregligt ;vaa?;... Men vips är jag tillbaka och fokuserad och vill inte ha sådant smärtstillande! Jag blir lokalbedövad i huden, och sedan är operationen igång.

Under operationen får jag prova att sträcka upp armarna och vrida på huvudet. Allt går bra. Operationsteamet är toppen och musiken är trevlig. Jag känner mig stark och fokuserad, jag har knappt något smärtstillande och då och då skrattar jag fast det kan göra skitont- för sån är jag. Då vi syr ihop såren börjar tröttheten komma. Och känslorna. Och frågorna. Hur blir det nu, är jag bra nu, hur bra är jag, kan jag sova en stund, kommer det göra ont att ligga ner, kan jag ligga på sidan? Jag blir avtvättad och får lägga mig på en säng och blir omstoppad med ett jättevarmt täcke. Sedan blir jag körd till uppvaket. Peter kommer och sitter hos mig en stund, Åke och hans fru kommer och pratar. Sen vill jag sova. Sen äta lite och dricka. Efter ett tag blir jag svimfärdig. Sover lite till. Pratar med äldsta dottern. 

Jag får smärtstillande, har huvudvärk. Vill inte ha det.

På kvällen är vi tillbaka på hotellrummet, två våningar ner i samma byggnad. Lite svårt att sova, vet inte hur jag ska ligga, ömmar lite vid såren, svider, huvudvärk. Tar smärtstillande.

Träffade Åke imorse. Undersöker, fotograferar och pratar. Kramar om. Vi kör hem. Åke ringer och frågar om resan gått bra och hur allt känns. Jag berättar. Berättar att jag inte riktigt vet, att jag är extremt trött, att jag är gråtfärdig, illamående. Han berättar att det är väldigt vanligt. Han förklarar att det är viktigt att nu ta det väldigt lugnt en tid, att vänta och se hur jag kommer att må och hur kroppen kommer att reagera. Så det är precis vad jag ska göra!

Nu kommer jag att ägna mig åt mig själv och min familj. Det kommer dröja ett tag till nästa blogginlägg. Nu ska jag landa fysiskt och psykiskt. Än så länge vet vi inte slutresultatet men jag räknar med att framöver få tillbaka ett värdigt liv. Nu gäller det att skynda långsamt.

Stor kram

/Whiplashmamman


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se