Senaste inläggen

Av Sofia Eriksson - 3 oktober 2016 21:48

Här kommer Docent Åke Nyströms telefonnummer 0767891525 . Ring gärna om du har frågor eller vill träffa honom för konsultation!

Det går också bra att mejla honom: nilsanystrom@gmail.com


Kram

/Whiplashmamman ♡




Av Sofia Eriksson - 3 oktober 2016 00:13

Kära Ni,
Vissa inlägg tar lång tid att skriva. Särskilt om jag får tekniska bekymmer...men tur för mig att jag är gift med ett tekniskt geni som fixar allt!!

Jag började skriva en lördag i september, och jag skulle egentligen åkt med mina kära föräldrar till Södertälje för att urnsätta mormor♡ Tyvärr är jag väldigt förkyld och har en envis jobbig hosta. Som alla nackskadade vet är hosta något som förvärrar smärtan i nacke o huvud. Bilresan är lång och kan bli jobbig eftersom jag mår dåligt. Jag är dessutom öm i handen efter min operation av karpaltunneln. Därför bestämde jag mig för att stanna hemma- till barnens stora glädje!

Efter att Åke Nyström opererat min nacke 2 gånger så har de konstanta domningarna jag haft i alla år i armarna och händerna blivit mycket bättre. Särskilt i vänstra armen som inte alls är domnad längre. Dock har jag problem i vänster hand, som påmint mycket om ett karpaltunnelsyndrom men eftersom jag är nackskadad med mycket nervsmärta har det under åren varit svårt att avgöra om problemen kommit från nacken eller om det verkligen är ett karpaltunnelsyndrom. Efter kliniska undersökningar konstaterades att det var ett karpaltunnelsyndrom. Jag bad min husläkare om en remiss till ett nervfunktionstest, EMG. Detta gjordes av en sköterska och testet visade kort beskrivet en ok anatomi. Därför skickades ett svar hem till mig att någon op ej är nödvändig. Faktum kvarstår att jag hade stor problematik med vänster hand i form av domningar, svaghet, värk och fumlighet. Tappar saker konstant. 


Då gick jag åter till Åke, betalar ur egen ficka för att få den bästa. Efter op som sker under lokalbedövning, var domningarna borta och styrketestet visar på samma sryrka i båda händerna/tummarna. Innan op var skillnaden stor, jag var extremt mycket svagare i vänstra handen/tummen! 
Detta är ju ett stort problem,  att Landstinget inte lyssnat på MIG, på hur jag beskriver mitt tillstånd i min hand, just i detta fall. Ingen gjorde en klinisk undersökning.  
Jag vill här dela en länk till en fantastisk debattartikel Docent Nyström skrivit om just detta att vården inte har ett helhetsansvar utan att vi patienter slussas hit och dit och fram och tillbaka och ingen tar ansvar när det går snett. Vem hjälper den enskilda patienten?

 http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/07/01/nu-flyttar-jag-fran-sverige-for-ratten-att-valja-min-egen-doktor/


Jag har betalat mina operationer själv, vi fick ta banklån. Och även om jag/vi INTE ångrar detta då det resulterade i att jag fick ett värdigt liv utan stämdiga smärtgenombrott med kräkningar, akutbesök och sängläge SÅ tycker jag att det är fruktansvärt att inte Sveriges Landsting/Kalmar landsting, i första hand bekostar detta! Men hur länge ska jag orka tjata och kämpa? Det energin jag nu har fått efter mina operationer vill jag ju lägga på det som är VIKTIGAST- dvs mina barn, min familj och mina vänner.
Jag har haft år av dialog med vår sjukhuschef som r en trevlig och förstående människa men som nekar mig ersättning. Anledningen han uppger är brist på vetenskaplig evidens. Detta har vi, jag och docent Nyström givetvis motsatt oss då det publicerats många vetenskapliga artiklar om hans operationsmetod, vi är extremt många människor dom under ca 30 års tid opererats och blivit bättre, fått minskad smärta och ökad rörlighet, minskat eller helt slutat med mediciner och många har dessutom återgått till arbetslivet.  Det är vetenskapligt bevisat att resultatet är bestående då många patienter följts upp genom åren! Är det då rättvist att VI som har fullt upp med, förutom att vara skadade och ständigt ha ont och allt vad det innebär, att få ekonomin att gå ihop då vi lever på sjukersättning, måste betala detta själva!? Långt ifrån alla får ens ta banklån. Då sjukhuschefen nekade var nästa steg sjukhusjuristen som även hon nekade mig ersättning. Nästa steg vore förvaltningsrätten.


Min önskan är att vård ska vara en självklarhet.  Finns det något som hjälper men som inte finns i hemlandstinget, ska detta erbjudas!!! Och bekostas av hemlandstinget!

Min plan framöver är att bjuda ner Åke Nyström och låta honom hålla föredrag för vår lärarkår,  där ska även jag själv medverka och jag hoppas kunna få hit några av de patienter som haft turen att lära känna denna doktor som verkligen gör skillnad. Som medmänniska och som kirurg!

Om inte våra läkare lyssnar på oss nack/nervskadade och verkligen försöker att förstå och ta lärdom av våra problem så kommer vi aldrig att få hjälp. Vi kommer att åka in och ut på sjukhus och ibland akuten, få utskrivet mediciner och vara sjukskrivna. Hamna utanför samhället, arbetsmarknaden och sociala sammanhang. Så kan vi bara inte ha det!


Sen är det ju faktiskt lite bråttom nu att lägga misstankar och annat tjafs åt sidan (riktat åt läkare i Sverige) och börja ta lärdom av docent Åke Nyström. Titta vad han gör. För en dialog. Vad är det han gör som ger oss livet tillbaka, minskad smärta, mindre mediciner och t o m vissa som kan börja arbeta igen?!? Trolleri? Nej. Kirurgisk skicklighet tillsammans med patienten som har smärta. 


Nu är det dags att sova.

Om jag kan. 

Lite musik i öronen...


Kram♡

/Whiplashmamman 




Av Sofia Eriksson - 18 augusti 2016 13:54

Kära Ni,

Hoppas ni alla njuter av sommaren, kronisk värk till trots! Som heltidssjukskriven har man aldrig ledigt- från vare sig sin smärta eller allt pappersarbete som krävs. Alla kontakter med sjukvård, jurist, försäkringskassa och försäkringsbolag samt arbetsförmedlingen. Under våren byttes i stort sett alla mina handläggare ut, min husläkare slutade och jag håller nu därför på att etablera nya kontakter. Jag önskar ofta att jag hade 1 jobb att gå till, 1 område att arbeta i och arbetskollegor jag kunde skratta med, dricka kaffe med och koncentrera mig på 1 yrke!! Måtte jag nå dit...

När jag skriver detta inlägg ligger jag i värmen på Mallorca, under ett stråparasoll. Här har jag och min älskade familj spenderat 2 veckor nu. Första dagarna hade jag riktigt ont i nacken och bakhuvudet och händerna domnade och jag tappade saker hela tiden. Resan med tåg och flyg och andra rörelser och aktiviteter jag inte vanligtvis utsätter min kropp för gjorde mig förstås sämre. Annars har det varit ljuvligt- jättevarmt och avkopplande till max!! Imorgon bitti flyger vi dock hem till Öland igen och nu längtar vi faktiskt hem, till vårt hus och till våra husdjur:)


Barnen börjar skolan på måndag, alla 3 döttrar kommer nu att gå på Torslunda Skola,  som ligger nära vårt hem! Fantastiskt! 


Själv ska jag träffa min nya husläkare, gå till min sjukgymnast för min behandling- främst akupunktur men förhoppningsvis någon form av träning/stretching.  Eventuellt ska jag skrivas in på ny smärtklinik för en form av smärtbehandling jag läst mycket om, men än så länge är jag osäker. Jag ska opereras för karpaltunnelsyndrom och hoppas detta ska ge mig mindre smärta och domningar i händerna!


Nu kom min yngsta prinsessa från poolen och la sig bredvid mig.


Jag ska skriva mer framöver. 

Ta hand om varandra och njut av dagen. Precis som den är♡

Kram

/Whiplashmamman 

Av Sofia Eriksson - 25 maj 2016 22:21

Kära Ni,

Det är nu onsdag kväll och jag vill skriva några rader. Jag har inte hunnit/orkat läsa på ordentligt om just smärtblockader eller bedövningsinjektioner eller vad man nu ska kalla dem. Däermot kan jag dela med mig av mina erfarenheter av just dessa. Jag har dock endast gjort 2 behandlingar.


Som det ser ut nu så kommer min sjukpenning framöver att omvandlas till sjukersättning. Då har ju vården VERKLIGEN sagt sitt, dvs att det finns INGET mer att göra och att jag ALDRIG kommer att bli bättre/bra och att återgå i arbete inte är troligt. Nåväl, jag förväntar mig inga mirakel såhär 5 år efter min bilolycka- däremot tar jag för givet att det finns hjälp och lindring. Jag vet bara inte riktigt var och vem som kan ge mig detta. Så jag krävde av vården att om de inte kan eller vill göra mer (inte för att jag blivit särskilt hjälpt under åren, förutom att jag fått mediciner) så får jag tala om det för dem. Så jag bad om att få komma tillbaka till Västerviks Särtklinik och få smärtblockader. Jag har hört att de gör sådant men jag har aldrig blivit erbjuden detta!!?


Min husläkare skrev en remiss och jag var där första gången för drygt 3 veckor sedan. Vi pratade lite om hur senaste åren varit och om mina operationer. Sedan bestämde vi att jag skulle få några injektioner bara på min högra sida så att vi kunde jämföra om det gav något resultat. Jag återkommer i nästa inlägg om vart de sattes! Läkaren satte även in Lamotrigin igen mot nervsmärta samt rekommenderade mig att skaffa en TENS-apparat. Jag ska prova, men har aldrig gillat TENS då det vibrerar och kör igång nervsystemet och gör aå att typ hela jag domnar och smärtan ökar. Men ska försiktigt prova framöver!


Efter första behandlingen var det mjukt och skönt men svårt att avgöra om det hjälpt eller om jag bara hade mer smärta på vänstra sidan den perioden. När jag ökade dos på medicinen kom jobbiga biverkningar och jag fick en smärttopp och låg med fruktansvärd huvudvärk och nack- arm och handsmärtor i några dagar. OM detta berodde på medicinen eller om det bara var en sån smärttopp som ju ändå kommer ca 2 ggr/månaaden vet jag inte heller helt säkert.


I måndags var det dags för besök nr 2 hos läkaren i Västervik. Då sattes ca 10 injektoner, varav 2 i bakhuvudet, strax ovanför skallbasen- ett område som är oerhört smärtsamt hos mig. 

Efteråt när jag slutligen satt mig upp på britsen kändes det verkligen varmt och behagligt, ända fram i ansiktet. När min läkare sedan frågade hur det känns sa jag att det känns rätt bra, medan tårarna rann nedför mina kinder, jag tillade att jag inte är så van med att känns rätt bra...jag blev omplåstrad och fick lugna mig innan jag gick ut i solen och satte mig på gräset och bara grät. Fick en panikångestattack men jag pratade med min älskade make och efter ett tag kände jag lugnet komma.


Så mycket känslor och tankar som bara sköljde över mig. Jag som är så stark och målmedveten. Som ser det mesta från den ljusa sidan, som ser möjligheter och som är tacksam och ödmjuk inför livet. Visst bryter jag ihop ibland, gråter och tycker lite synd om mig själv men reser mig ändå. Men så kom allt över mig och jag undrade hur tusan jag står ut med denna jädra kroniska smärta, min kropp som inte alls vill det jag vill, som sover/domnar och värker och smärtar. Som gör mig stel och orörlig. Som hindrar mig i så mycket. 


Men det är ju som det är. Jag får liksom utgå från det jag har och inte fästa så mycket vikt det jag inte har. Jag får nöja mig med det jag kan göra och skita i det jag inte kan göra. Jag har min familj och mina älskade barn. Mina vänner. Det betyder allt. Och så finns det värktabletter när det känns som jobbigast. Då drar jag ner persiennerna, lyssnar på lugn meditationsmusik och bara är. Försöker sova. Tänker att den här toppen går snart över. Det kommer bättre dagar.


På onsdag nästa vecka blir det ytterligare ett besök i Västervik. Efter det återkommer jag med riktiga fakta om det vi gör där!


Nu värker höger arm och min västra ansiktshalva är bortdomnad. Bäst att sluta skriva!

Stor kram och god Natt!

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 25 maj 2016 21:47

Kära Ni,

Det är nu onsdag kväll och jag vill skriva några rader. Jag har inte hunnit/orkat läsa på ordentligt om just smärtblockader eller bedövningsinjektioner eller vad man nu ska kalla dem. Däermot kan jag dela med mig av mina erfarenheter av just dessa. Jag har dock endast gjort 2 behandlingar.


Som det ser ut nu så kommer min sjukpenning framöver att omvandlas till sjukersättning. Då har ju vården VERKLIGEN sagt sitt, dvs att det finns INGET mer att göra och att jag ALDRIG kommer att bli bättre/bra och att återgå i arbete inte är troligt. Nåväl, jag förväntar mig inga mirakel såhär 5 år efter min bilolycka- däremot tar jag för givet att det finns hjälp och lindring. Jag vet bara inte riktigt var och vem som kan ge mig detta. Så jag krävde av vården att om de inte kan eller vill göra mer (inte för att jag blivit särskilt hjälpt under åren, förutom att jag fått mediciner) så får jag tala om det för dem. Så jag bad om att få komma tillbaka till Västerviks Särtklinik och få smärtblockader. Jag har hört att de gör sådant men jag har aldrig blivit erbjuden detta!!?


Min husläkare skrev en remiss och jag var där första gången för drygt 3 veckor sedan. Vi pratade lite om hur senaste åren varit och om mina operationer. Sedan bestämde vi att jag skulle få några injektioner bara på min högra sida så att vi kunde jämföra om det gav något resultat. Jag återkommer i nästa inlägg om vart de sattes! Läkaren satte även in Lamotrigin igen mot nervsmärta samt rekommenderade mig att skaffa en TENS-apparat. Jag ska prova, men har aldrig gillat TENS då det vibrerar och kör igång nervsystemet och gör aå att typ hela jag domnar och smärtan ökar. Men ska försiktigt prova framöver!


Efter första behandlingen var det mjukt och skönt men svårt att avgöra om det hjälpt eller om jag bara hade mer smärta på vänstra sidan den perioden. När jag ökade dos på medicinen kom jobbiga biverkningar och jag fick en smärttopp och låg med fruktansvärd huvudvärk och nack- arm och handsmärtor i några dagar. OM detta berodde på medicinen eller om det bara var en sån smärttopp som ju ändå kommer ca 2 ggr/månaaden vet jag inte heller helt säkert.


I måndags var det dags för besök nr 2 hos läkaren i Västervik. Då sattes ca 10 injektoner, varav 2 i bakhuvudet, strax ovanför skallbasen- ett område som är oerhört smärtsamt hos mig. 

Efteråt när jag slutligen satt mig upp på britsen kändes det verkligen varmt och behagligt, ända fram i ansiktet. När min läkare sedan frågade hur det känns sa jag att det känns rätt bra, medan tårarna rann nedför mina kinder, jag tillade att jag inte är så van med att känns rätt bra...jag blev omplåstrad och fick lugna mig innan jag gick ut i solen och satte mig på gräset och bara grät. Fick en panikångestattack men jag pratade med min älskade make och efter ett tag kände jag lugnet komma.


Så mycket känslor och tankar som bara sköljde över mig. Jag som är så stark och målmedveten. Som ser det mesta från den ljusa sidan, som ser möjligheter och som är tacksam och ödmjuk inför livet. Visst bryter jag ihop ibland, gråter och tycker lite synd om mig själv men reser mig ändå. Men så kom allt över mig och jag undrade hur tusan jag står ut med denna jädra kroniska smärta, min kropp som inte alls vill det jag vill, som sover/domnar och värker och smärtar. Som gör mig stel och orörlig. Som hindrar mig i så mycket. 


Men det är ju som det är. Jag får liksom utgå från det jag har och inte fästa så mycket vikt det jag inte har. Jag får nöja mig med det jag kan göra och skita i det jag inte kan göra. Jag har min familj och mina älskade barn. Mina vänner. Det betyder allt. Och så finns det värktabletter när det känns som jobbigast. Då drar jag ner persiennerna, lyssnar på lugn meditationsmusik och bara är. Försöker sova. Tänker att den här toppen går snart över. Det kommer bättre dagar.


På onsdag nästa vecka blir det ytterligare ett besök i Västervik. Efter det återkommer jag med riktiga fakta om det vi gör där!


Nu värker höger arm och min västra ansiktshalva är bortdomnad. Bäst att sluta skriva!

Stor kram och god Natt!

/Whiplashmamman


Av Sofia Eriksson - 11 april 2016 21:55

---att jag tar och skriver här i min blogg!


Kära Ni! Jag behövde ta en paus. Hitta ny energi och försöka landa. Jag har nu genomgått 3 nackoperationer; den första i Uppsala hos dr Ericsson där jag inom en studie blev opererad och occipitalis major frilades, den andra och tredje operationen av docent Nyström i Linköping och han frilade nerver. Operationen i Uppsala gav inget resultat tyvärr, dock har jag fått känselbortfall och ont i bakhuvudet efteråt. Speciellt om jag ligger för länge på rygg med huvudet på kudden. Hos Åke Nyström och hans fantastiska fru Elisabeth som också är en väldigt duktig och erfaren narkosläkare, har jag blivit så väl omhändertagen! De har funnits för mig från dag 1! Med Åke har jag haft många spännnde, trevliga och lärorika samtal och där han opererat mig har förbättring uppnåts.


Nu är det 6 månader sedan min senaste operation. Åke förklarar så bra hur deta känns och hur jag mår; Om man har en sten i varje sko och tar bort den ena stenen och fortsätter gå så kommer det fortfarande smärta när man går. Ungefär så känns det, jag har blivit bättre, jag kommer upp ur sängen i stort sett varje dag men jag har fortfarande mycket värk. Jag har nervsmärtor och en svag ond nacke. Jag har värk i bakhuvudet och konstant huvudvärk och tinnitus, ibland är huvudvarken extrem och jag blir sängliggande i några dagar med domningar på sidorna av ansiktet och ett illamående som förr alltid slutade med kräkingar, inte längre. Så jag behöver inte besöka akuten för att bli inlagt med dropp längre vilket är fantastiskt!


Mitt medicinintag är minskat men jag äter alvedon och ipren. Jag har insomningstablett och jag äter Citalopram för oro/ångest. Jag har stesolid vid behov och jag äter Oxycodon. Jag ska vid nästa läkarträff diskutera medicinering mot nervsmärtor. Jag är fortfarande helt sjukskriven men har inte gett upp hoppet om att en dag kunna ägna mig åt någon form av arbete. Ibland känns det som att det aldrig kommer att kunna ske då jag känner min kropp så väl vid det här laget, men att tro att jag ALDRIG kommer att bli bättre och att min smärta ALDRIG kommer att minska skulle göra mig alldeles tokig och väldigt ledsen. Jag fungerar som så att jag tar en daga i taget, njuter av vad den har att ge och bara är. Min nyaste låt jag komponerat heter just "Vara Här"...Den ska ni få lyssna till framöver...

Dock kommer dagar när jag bara ger upp, när jag gråter och tycker att detkänns hemskt att ha en kropp som inte alls stämmer överens med hur jag tänker mig att jag är. Min hjärna och min kropp är INTE överens. Det känns tufft ibland. Men då får det kännas så och efteråt tar jag nya tag, vad annars kan jag göra? Malin Berggren sa något så bra, något åt det här hållet; Vi faller ibland och det är ok att ligga kvar ett tag. Men vi får inte ligga kvar för länge, då börjar vi bygga bo omkring oss och det blir allt svårare att ta oss upp igen.


Så. Fall ibland. Vila och tänk inte. Res dig sedan igen och se världen med nya ögon;)


Jag har ju begärt ersättning av landstinget här i Kalmar Län för mina 2 operationer men de nekar. Jag gick vidare till landstingsjuristen men hennes svar var också nej. De anser att jag ska stå för den kostnaden, vilket jag gör. Med hjälp av banklån. Om jag bara orkar ska jag pröva detta i förvaltningsrätten.


Nu är det dags att gå och lägga sig!

Kram på Er

/Whiplashmamman




Av Sofia Eriksson - 24 januari 2016 19:29

Hej kära Ni♡

Nu är det söndagkväll och jag ligger på soffan och tänkte skriva lite. Vår dator fungerar inte så jag skriver på mobilen vilket iofs är bra då jag gör mindre rörelser med min högra onda hand;)


Denna helg har jag mest hasat runt i mjuka kläder och sköna tofflor. Jag är så fruktansvärt trött och fundersam. Tänker på min situation och även på morgondagens möte. Stort och smått. Jag är tacksam för så mycket men sorgsen och frustrerad över hur allt är...

Men det är ju en process. Tror det kallas livet. Alla går vi igenom prövningar av olika slag och det gör oss starkare och ger oss ny erfarenhet att klara det som kommer härnäst. Så tänker jag.


I december 2014 opererades jag av neurokirurg Hans Ericsson i Uppsala på Akademiska sjukhuset. Jag öppnades upp på två ställen lodrätt i bakhuvudet där occipitalis major nerv frilades. Enligt dr Ericsson hade jag mycket ärrbildning då jag fått blödningar vid olyckan. Han frilade nerver och hävdade att så illa som det såg ut i mitt bakhuvud så borde jag ha stor chans till förbättring. Så blev inte fallet tyvärr.


I maj 2015 opererade Docent Åke Nyström mig och även i oktober. Jag har uppnått en del förbättringar såsom större rörlighet i nacken och förmågan att umgås med vänner utan att behöva lägga mig och sova och ta starka värktabletter bara efter en liten stund. Jag är inte längre som i en bubbla utan kan koncentrera mig bättre och prata klart en mening utan att tappa tråden. Jag är inte till lika stor del av dygnet liggande utan är uppe mer. Missar inte middagar med familjen eller barnens fotbollsmatcher eller dansuppvisningar. 


Dock är min smärta inte eliminerade. Mycket av mina domningar är borta men inte allt. Och då jag varit aktiv blir smärta och domningar värre.  Jag tar mediciner vid behov såsom alvedon och ipren, oxycodon och stesolid. Jag står inte ut ibland...


Under åren har jag haft en väldigt bra kontakt med vår sjukhuschef i Kalmar. Han är väldigt sympatisk och korrekt. Jag får känslan att han gärna vill hjälpa mig men att vården inte är på whiplashskadade sida. Dvs INGEN vet vad som krävs och behövs om man skadar nacken och nerverna allvarligt i en bilolycka och får kroniska besvär. Landstinget följer samma linje; akuten, vårdcentralen, smärtklinik med multimodalt team, diverse mediciner, lär dig leva med smärtan- utskriven! Sen då? Behandling?  Hjälp? Vidare vård?

Så många som skadar nacken varje år i vårt land...borde det inte vara DAGS att ÄNDRA vård och riktlinjer??


Docent Åke Nyström har opererat oändligt många whiplashskadade som alla haft liknande skador och besvär efter whiplash trauma.  Där röntgen inte visar något fel och våra läkare gett upp. Vi som opererats uppger i flesta fall förbättringar till helt återställda. Trots detta hakar beslutsfattarna i landstingen upp sig på att vetenskaplig evidens saknas. Så.


Imorgon ska jag och en annan kvinna som tidigare i år opererats av Åke träffa sjukhuschefen. Docent Nyström kommer att närvara. Målet med vårt möte är, förutom att få ersättning för operationerna hos Åke (då vi själva betalt 60.000 kr för varje op) att visa hur landstinget NU behandlar oss nackskadade (till ingen förbättring) och hur vi skulle kunna bli behandlade. Med vård/operation i form av friläggning av inklämda nerver i området kring nacken. Varför är landstingen så ointresserade av att ta lärdom av DET SOM FUNGERAR? Varför hålla fast vid ett PM för whiplashskadade som INTE eller SÄLLAN fungerar? 


Nu måste landstingen följa utvecklingen. 


Tänk på mig imorgon. Även om jag inte får tillbaka mina pengar så handlar detta om att vi whiplashskadade ska bli SEDDA och HÖRDA. Våra liv står på spel. 


Kram till Er♡

/

Whiplashmamman 


Av Sofia Eriksson - 3 januari 2016 00:10

Kära Ni,

Sällan skriver jag nu och det känns ju trist men som jag skrev i mitt senaste inlägg är det svårt att beskriva hur jag mår nu. Jag vet knappt själv. Ibland slår mig tanken att fan, jag är så dålig, att det aldrig kan gå åt rätt håll, att jag aldrig blir bättre då BRA är ett begrepp jag släppt för längesedan...härhandlar det om förbättring i vilken grad som helst samt att återfå livskvalite. Och detta har jag ju uppnått tack vare Dr Nyström.


Innan operationerna sa jag, som så många andra, att om jag bara blir 2% bättre så blir jag överlycklig. Bara jag blir liiiite bättre ska jag aldrig mer gnälla... Åke talade även med mig om hur stor risken är att man kan bli deprimerad efter operation då livet faktiskt ändras. Och det är bevisligen så att även när vi patienter uppnår förbättring, stor som liten, så kan vi ändå hamna i en depression.


Då jag hela tiden varit medveten om detta har jag då och då analyserat mitt mående för att försäkra mig om att jag inte blivit deprimerad och behöver medicin. Men vart går gränsen? Gränsen mellan att vara frisk men sjuk, att vara lycklig men deprimerad, att vara uppe och levande men att helst bara vilja ligga kvar i sängen. Fast ändå inte...hur vet jag?


Den senaste tiden i mitt liv har jag kunnat slappna av lite i min situation, gällande alla papper, handläggare på fk och af, jag har en bra pågående kontakt med min trafikjurist och jag är färdigutredd, opererad ett antal gånger och ska nu då alltså "bara" ta det lugnt och se tiden ann. Läka. Jag är medveten om mina förbättringar och är givetvis tacksam för dessa samtidigt som jag lider av kvarstående funktionshinder och smärtor. SOM INTE SYNS. För jag ser glad ut. Men ledsamheten kommer allt oftare, känslan av hopplöshet, att jag "ändå aldrig kommer att klara av nåt jobb", att jag inte kommer att bli bättre än såhär. Jag som efter operationerna kunnat sova så gott, har nu svårt att somna och är ständigt trött. Häromdagen klev jag inte upp alls. Mitt h är väl inte på topp hela tiden, min stubin och tålamod något förkortat...! Jag vill inte vara sån.


Jag pratade idag med bäste Åke, det gör mig alltid lugn. Han sätter konkreta ord och benämningar på mitt känslokaos. Han sopar upp allt som jag srör omkring mig, lägger i en liten ask och sätter en etikett på. Jag tackar!;)


Kanske är det dags att prova någon medicin, anti-depressiv sådan. Jag vill ju må bra. I kroppen och i knoppen. Jag ska också snart göra en ny MR samt ett nervfunktionstest för att se om mina onda värkande och domnade händer är karpaltunnelsyndrm eller om problemen härstammar ifrån nacken.


Under januari ska jag på återbesök hos Dr Nyström i Linköping. Vi ska även ha ett möte med vår sjukhuschef här i Kalmar. Återkommer mer om detta framöver.


Jag vill ge er alla en stor kram och säga att ni duger precis som ni är, alla gör vi så gott vi kan, det är tufft och svårt ibland, men det kommer alltid bättre dagar. De ska vi ta vara på. Och vi ska våga prata om hur vi mår, sätta ord på våra känslor. Det är helt ok!


God fortsättning till Er alla!!!

Kram

/Whiplashmamman

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Whiplashmamman


Skapa flashcards