Kära Ni,

Denna måndag började med bittra tankar gällande vårdkarusellen många av oss nackskadade fastnar i, fortsatte med ett samtal till Neurokirurgiska och aavslutades förvånande nog med ett glas rött och chokladpraliner!

I augusti träffade jag en neurokirurg i Linköping som inte sett mina journaler eller röntgenbilder, och han lovade mig att när han läst in sig så ska jag få komma på ett återbesök till honom, där vi diskuterar min nacke, min framtid och hur han kan hjälpa mig. Om jag inte var nöjd med hans utlåtande, skulle han remittera mig vidare till Stockholm för en second opinion. Jag har fortfarande inte hört ett ljud! Däremot har jag blivit kallad till Västerviks Smärtklinik av honom, där en selektiv nervblockad föreslås. Så imorse ringde jag till Neurokirurgiska och bad om en telefontid till denne neurokirurg. Det fanns inga telefontider innan december! Då sa jag med bestämd, väldigt tydlig, och eventuellt lite irriterad röst att jag faktiskt är hans patient och man kan inte behandla patienter hur som helst! Inte skicka patienter till andra sjukhus för utredning UTAN ATT BERÄTTA  detta för patienten. Vi är människor, sjuka människor värda att bli behandlade med respekt och omvårdnad. Han får helt enkelt hitta några sekunder och ringa upp mig för att förklara hur han tänker. Om han ringer återstår att se.

När jag sedan hämtade in posten fanns där ett brev från Stockholm Spinecenter och en neurokirurg som tittat på mina röntgenbilder och konstaterat att min bur (som är insatt i halsryggen efter diskektomin 2017) ej är inläkt och att det även börjar bli problem på nivån ovanför och jag behöver kirurgi med bur och platta på nivå c5-c7.

När jag kommer till Linköping ska jag diskutera med neurokirurgen där om det verkligen är han som ska operera mig eller om jag faktiskt kanske bör opereras i Stockholm. 

Min känsla får avgöra. Fakta och magkänsla ska få mig att bli bättre! Nästa år ska jag vandra!

Men nu. Nu ska jag ta en till pralin.

Stor kram

/Whiplashmamman