Väl hemma från Västervik har jag nu låtit allt sjunka in. Jag har lite mer förståelse för det som faktiskt hänt mig. Även om det tyvärr känns abstrakt och svårt att ta in. Jag inte förväntade mig att specialisterna skulle ta en titt på mig och sedan bota mig, men nu känns det tyvärr så påtagligt att min whiplashstatus är och kommer att förbli min livs status. Diagnos: Sena besvär av whiplashskada- WAD ( Whiplash associated di söder). Whiplash är beskrivningen av hur huvudet, i mitt fall vid bilolyckan,först kastas bakåt och sedan framåt. Jag citerar Tomas Timander,leg. Läkare i Stockholm men specialisering pp Whiplashskador. "I samband med denna översträckning av nacken uppstår skador på de mjuka stödstrukturerna som stabiliserar nacken t ex muskulatur, ligament, senor, kapslar samt disker. De kan även uppstå skador på kärl och nerver. Dessutom mindre frakturer.De rör sig om mycket stora påfrestningar på nacken även i låga hastigheter. Som ex kan nämnas att vid en kollision i 36 km/tim ( jämförbart med 10 G ) kommer huvudets normala vikt på ca 4 kg att få en funktionell vikt på 40 kg. Vem som helst kan då förstå vilka svåra skador som kan uppstå i nacken.Eftersom halsryggen är en mycket känslig region med riklig nervvävnad kan en whiplashskada ge upphov till en mycket komplex symtombild.De vanligaste symtomen är nacksmärta, huvudvärk, smärta i skuldror samt domningar och stickningar i armar. Vidare yrsel, sväljningssvårigheter, dimsyn, sömnstörningar, trötthet, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar samt ljudkänslighet."Jag fick tid för återbesök hos överläkaren i Västervik i mars. Då ska vi diskutera medicinering. Och OM medicinen är hjälper mig att minska värken så ska jag komma upp i rätt dos och vänja mig vid medicin och SEDAN påbörja små lätta övningar, men innan dess ingen träning eller aktivitet som stressar min kropp/ triggar systemet. Ett betydande begrepp som sammanfattar långvarig smärta, som förklarar varför jag fortfarande har så ont fast det gått lång tid efter bil olyckan, är CENTRAL CENSITISERING. Detta innebär en ökad känslighet hos neutron på spinal nivå som följd av en skada. Stark sensorisk stimulering kan alltså förändra smärttransmissionen (CNS) och medföra en förlängd smärtduration. Smärtsystemet överreagerar och blir onormalt känsligt. Alltså, skadan som blev då jag stukade nacken må vara läkt men smärtan kvarstår därför att nervcellerna fortsätter att vara överkänsliga. Beröring, massage, lätt tryck mot kroppen eller muskelarbete i olika former leder till att de överkänsliga nervcellerna felaktigt förstärker signalerna upp till hjärnan- jag upplever kraftig smärta:(Krångligt, men jag vill veta, jag vill förstå.Är jag jobbig då? En jobbig patient som inte nöjer sig med kvarstående besvär efter Whiplashskada. DET kan jag ju lätt räkna ut själv!? Men varför? Och vad ska jag göra? Eller inte göra? Nu gäller det att hitta en lugn livsrytm, och att min kära vän kallar mig Skalman måste ju betyda att tempot är OK. Sedan gäller det att ransonera sysslor på veckans alla dagar. Inte för mycket på en och samma dag. Gilla läget liksom. Vad får mig att må bra, rent konkret alltså, vad minskar min smärta; musik, mindfulness, avslappning, varm vete kudde runt nacken. Inte skriva såhär mycket, är så domnad i armar och händer nu och stel i nacken så familjen kommer at få lyfta upp mig ur fåtöljen. Men jag sitter OK, inte hänga ner huvudet över datasskärmen (surfplattan alltså) liten och behändig! Sitter bekvämt bakåtlutad med datorn i knät på en liten kudde. Jag lär mig, jag lyssnar på min kropp. På så vis kan jag som sjukskriven och funktionshindrad öka min livskvalitet!Go kväll!

Efter en natt i det iskalla rummet långt ner i kulverten, mötte jag en mycket trevlig tjej som också går i smärtskolan. Hon hade också ett rum i kulverten men med fönster (!) tv och pentry:) och en extra säng som jag fick hyra in mig på! Sov väldigt gott inatt och vaknade hyfsat utvilad. Nu känns allt lite bättre. Jag har fått lyssna till läkare, arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Dom har pratat om smärtfysiologi, anatomi, smärtlindring och olika hjälpmedel i vardagen och på framtida jobb. Imorgon ska det pratas smärtetablering, jag ska också träffa sjuksköterskan som har pratat med läkaren om vilken medicin jag ska prova här näst- JAG VET!! Jag hade ju bestämt mej för att minsann INTE äta mediciner, orkar inte med att dom inte hjälper och orkar absolut inte med alla hemska biverkningar. Men efter samtal med sjuksköterska som menar att medicin används som ett hjälpmedel för att få min kropp och mitt system i balans tror jag ändå på att fortsätta. Så, varför inte. Jag kör! Jag fick träffa en mycket bra sjukgymnast som varnade mig för att hon skulle reta igång min värk men att hon var tvungen att se vad som händer när hon triggar ömma punkter. Vart det domnar/sticker/drar/värker. Hon liknade mina besvär med att jag hade diskbrock från nacken ner till bröstryggen- då har man den smärta jag har. Men- jag har ju inte diskbrock nånstans. Sedan några år tillbaka vet man att långvarig smärta beror på störningar och förändringar i hjärna och ryggmärg, bl a obalans i olika signalämnen (transmittorsubstanser) och dessa signalämnen reglerar smärtimpulserna i olika banor på vägen till och från hjärnan. Om smärtsignalerna är starka och långvariga kan det leda till att nervcellerna blir överbelastade och överkänsliga. Detta kallas sensitisering. Även efter att skadan är läkt, i mitt fall whiplash-rörelsen där min nacke fick en kraftig stukning, så fortsätter nervcellerna att vara överkänsliga. Beröring eller lätt muskelarbete kan leda till att de överkänsliga nervcellerna förstärker signalerna upp till hjärnan. När smärtregleringen inte fungerar normalt kan resultatet bli att signalerna sprids till andra delar av hjärna och ryggmärg vilket innebär att smärtan sprider ut sig i större områden i kroppen, smärtan flyttar runt!Min plan nu är att prova ny medicin, och när jag är uppe i rätt dos ny kontakt med sjukgymnasten här för vidare planering gällande någon form av träning/övningar. Tills dess fortsätta hos min osteopat, få akupunktur hos min sjukgymnast hemma på Öland, äta medicin, stå ut med medicinen och dess biverkningar, ha hopp, ägna mig åt aktiv vila som mindfulness och fortsätta blogga. Nu ska mitt system pressas ner i lugn- bort med minnen från traumat, både psykiska och fysiska.Men nu ska jag bädda ner mig bekvämt och imorgon eftermiddag får jag åka hem till min älskade familj! Lite mer lärd, lite mer förstående och lite mer kunskap. Det känns lite bättre.God natt;)

In via huvudentrén på Västervikssjukhus, ner för tre trappor och så var jag nere och irrade i kulverten. Mysigt ställe. Not. Önskar jag visste hur man la ut bilder här, men jag har inte fattat det än;) men då skulle ni fått sett hur jag ska bo. I tre nätter. Jag är verkligen inte kräsen men jag ligger i en hård träsäng och i taket blåser högljutt en flöjt som dessutom blåser iskall luft rakt på mig. Tror ni jag kommer vara stel imorgon...? Gick upp och letade rätt på någon som kunde bidra med fler filtar för något täcke finns inte. Och ett logg in till guest-internet. Jag har nu virat min stora vinröda sjal några varv runt nacken och huvudet och lagt dom 73 filtarna på mig. Nu ska jag se en film innan jag somnar. Längtar tills det blir morgon, då ska jag gå upp från underjorden och dricka en kopp kaffe på cafet här på sjukhuset innan smaärtskolan börjar. Kram och godnatt!

Rehab är ju bra. Här får man ju hjälp. Väl? Lite tragiskt känns det att gå smärtskola..."nu har vi gjort det vi kunnat, din värk och din skada är kronisk, vi kallar detta långvarig smärta och nu ska du få lära dig att leva med detta"...Men kroppskännedom är bra, och mycket kan man styra med hjälp av tankar och avslappning. Dock höjer jag min flagg och säger stopp när någon menar att detta är psykiskt betingat. För jag satt i en bil som körde in i en annan med en en väldig fart. Jag stukade min halsrygg. Med en magnetkameraundersökning i flera projektioner skulle man kunna se skador Ppå ligament och ledkapslar, men oftast gör läkaren en bedömning utifrån patientens symptom och ställer diagnosen whiplashrelaterade besvär. Men en vanlig magnetröntgen visar oftast ingenting. Så i mitt fall. Att ha så mycket besvär av något som inte syns är så fruktansvärt. Jag skrattar och är glad och positiv, jag försöker i största möjliga mån vara mig själv, så som jag var innan olyckan. Men visst gråter jag och tycker ibland att det är förjävligt. Och jag funderar på om jag verkligen alltid kommer att ha det såhär. Kommer jag någonsin att kunna jobba? Jag har kramat om min stora skoltjej ordentligt, lämnat två små prinsessor på dagis med mycket kärlek. Väskan är packad. Jag tog en sån där liten resväska med hjul och handtag så jag slipper bära, det funkar liksom inte. Får nästan direkt kramp i händerna och armarna typ svimmar och blir helt avdomnade och matta. Känner ingen ångest utan snarare ett lugn. Nu ligger jag på sängen med min surfplatta på en liten kudde på magen och skriver. Surfplattan var en julklapp från min käre make, så jag skulle kunna skriva, se på film mm om dagarna. Jag åker till Smärtklinken i Västervik idag, smärtskolan börjar först imorgon kl 9 men resan kan bli jobbig och jag vill vara på plats imorgonbitti! Har jag några förväntningar inför den här vändan till Rehabkliniken? Inga. Jag har haft så ont så länge och det har mest varit prat från läkare. Prat som låter rimligt men som inte hjälpt. Prat om mediciner, prat om att vänta och låta tiden gå. Men vem bryr sig om mig? Jag. Som är snart 33 år, som lever här och nu och har skitont. Med 3 små barn, med en man, i ett hus. Jag vill jobba, springa, spela piano, sjunga, slippa höra tjutet i öronen, kunna använda mina händer och armar. Och så vidare. Och vad ska dom säga när jag säger att jag inte orkar prova fler mediciner...pga vidriga biverkningar och noll resultat. Får jag skylla mig själv då, om jag har värk. Eller kan någon göra någon, rent praktiskt för att lindra min värk. Kan någon titta på/i min nacke. Går det inte att se var som egentligen hände. Hur det ser ut nu. Och hur vi går vidare. Nu ska jag ha mental avslappning och sedan ska jag gå till bussen.Kram.

På måndag åker jag till Västervik där jag ska tillbringa hela veckan. Det blir två dagars smärtskola och träff med min arbetsterapeut. Första gången jag träffade henne fick jag genomgå olika tester. Styrketest och olika finmotoriska tester. Då dessa gav dåliga resultat ska min finmotoriska förmåga vidare utredas. Jag ska även prova ut handledsstöd för värken i händer och handleder och som ett stöd. Jag ska öven få träffa två sjukgymnaster. Jag har en del små lätta övningar att göra, men jag hoppas få fler övningar och tips. Även om det för det mesta känns helt uteslutet att göra mer än att ta sig upp ur sängen de första dagar, så vill jag ju tänka att jag i framtiden kommer att vara piggare. Jag har tagit beslutet att inte låta läkarna prova fler starka mediciner. De ska ju lindra värken ( vilket de inte har gjort) inte behandla mig och min värk. Därför ska jag låta min Osteopat behandla mig. Smärtskolan hoppas jag ska lära mig mer om kroppen, hur den fungerar och reagerar vid långvarig smärta. Vad jag kan göra för att ha en så bra vardag som möjligt. Hur jag bäst kan ta hand om mig och min kropp.Jag hade väldigt svårt att somna igår kväll. Jag hade kramp under ena foten, i bröstkorgen/bröstryggen kändes det som knivhugg, och utöver det min vanliga värk i nacke, armar och händer. Då jag också har mycket domningar i ansiktet och värk i käkar så är det svårt att ligga bekvämt på kudden, som är en nackkudde. Alltså ganska hård. Tar jag en mjuk kudde får jag fruktansvärt ont i nacken, jag måste ha stödet i nacken.Vaknar varje natt av att armarna är helt bortdomnade. Idag förbereder jag mig för nästa veckas rehabresa. Kollar bussar, bokar övernattning på patienthotellet, planerar packning, ändrar dagistider osv.Men nu ska jag lyssna på relaxing music, det dämpar min tinnitus, lägga mig bekvämt och bara slappna av. Kram på er!

Sofia Karolina Eriksson. Fd Wijk och Gustavsson. I år fyller jag 33 år vilket jag inte alls kan förstå hur det gick till. Att jag redan är så gammal. Men åldern spelar mig ingen roll alls utan jag är glad för varje dag och år jag får vara här med mina nära och kära. Jag föddes på Södertälje BB och har sedan flyttat längre och längre söderut. Sedan 2005 är jag Ölänning. Detta tack vare att jag träffade den finaste vackraste Ölandstoken och gifte mig med honom. Vi har tre ljuvliga döttrar som i år fyller 3,5 och 7 år. Jag älskar musik, att sjunga och spela piano och lite gitarr. Skrev mycket musik förr, spelade på dop och bröllop och agerade också trubadur tillsammans med en mycket nära och kär vän. Nu är det tyvärr paus med allt som har med sjunga och spela att göra pga min skada men jag räknar med att på ett eller annat sätt i framtiden kunna fortsätta. Nu har jag ju börjat blogga, skriva dagbok och ägna mig åt mindfulness. Mina dagar ser väldigt olika ut beroende på hur jag mår. Idag har jag legat hela dagen med kraftig huvudvärk, yrsel, värk i nacken och axlarna, bortdomnade händer och jätte trött. Men andra dagar, när jag kommer upp ur sängen, njuter jag till 100% av att kunna vara uppe, ute, med vänner, göra fint i hemmet mm. Den lyckan är obeskrivlig, som att vara nykär, fast i livet. Jag tar tillvara på dom stunderna och dagarna. Hoppas ni alla också gör det, med eller utan värk, vi vet aldrig vilken vändning livet tar. Jaga inte framtiden utan lev idag. Ge era barn en extra lång kram, det har vi alla tid med. Titta er partner i ögonen och berätta att ni älskar honom/henne. Bädda sängen lite extra fint ibland, tänd ett ljus, ta en bra bok och njut. Ta ett eller två djupa andetag. Och glöm inte att le och skratta mycket:)Kram

3/2-13 gav jag upp. Efter så lång tid konstant smärta som accelererar och tar nya former, efter sökande efter hjälp, information och metoder, försök av medicinering, av positivt tänkande osv så ger jag upp. Faktiskt. Jag är ju inte mer än en människa. Jag kan ju liksom inte stoppa i nya batterier och bara fortsätta. Om jag efter ALLT jag gjort och provat hade kunnat skönja förbättring så hade jag haft hopp. Men allt går åt helvete åt fel håll. Faktiskt. Så igår fick droppen bägaren att rinna över. Droppen var att jag inte kunde sitta i soffan med min man och se på söndagsfilmen för att jag har så ont, ingen kudde kan hjälpa mig sitta skönt, ingen filt ingen massage, ingenting. Allt blev svart, jag bara försvann ner i mörkret bland whiplashsymptom. Runt omkring mig ekade läkares ord, min egen röst som positivt försöker övertala mig själv o alla omkring mig att det ändå funkar. Jag ska ta mig igenom det här, en dag i taget osv. Har ju provat en del olika mediciner men ingen hjälper mig. Så. Jag ger upp. Jag bara grät hela kvällen. Drog med möda på mig ytterkläder och strövade runt kvarteret. Allt jag vill är att vara frisk. Eller åtminstone inte må så dåligt. Jag känner mig tom och trött.Nu är det tufft. Och det gör så ont. Min närmsta framtidsplan är att träffa Osteopaten igen, och sedan checka in på smärtkliniken i Västervik. Smärtskola, träff med sjukgymnaster och arbetsterapeut, samt får jag försöka förklara hur dåligt jag mår av att pröva olika mediciner, själva medicinen i sig hjälper ju inget med när jag börjar/ slutar med dem så är biverkningarna katastrofala. Det går bara inte. Nu får det vara nog. Jag behöver en paus så därför ger jag upp. Ett tag i alla fall. Kram!

Jag måste ta hand om min stukade nacke: träna, vila, söka hjälp, läsa på och lära mig. Men jag måste också få allt dokumenterat, hålla ständig kontakt med försäkringsbolag, polisen, specialister, samla journaler, begära in alla intyg och rapporter. Tufft och krävande, tar så mycket tid och kraft! Vid det här laget är jag väldigt trött på att hela tiden ta ny kontakt med människor och myndigheter för att få hjälp. Jag är sjuk och mår inte bra. Jag har haft konstant värk i över ett års tid. Jag är så trött. Jag är väldigt hes dessutom vilket är en följd av min nackskada. I det här läget känner jag starkt att jag hade behövt en person som skötte alla mina kontakter, som bokade in mig på läkarbesök samt hos sjukgymnasten, som höll kontakt med försäkringsbolag osv. Detta är ju väldigt jobbigt även om man är frisk!Backar tillbaka till tiden direkt efter olyckan. Vad tror läkarna? Dom vet inte, men det brukar gå över på några veckor, max, månader. Viktigast är att snabbt komma igång med sjukgymnastik. Så jag sätter snabbt igång med sjukgymnastik. Framför allt fokuserar min sjukgymnast på stabiliseringsövningar för nacken. Men jag blir allt sämre, får mer ont. Armar och händer är fortfarande domnade. Efter fem månader ger hon upp och tror inte jon kan hjälpa mej mer. Jag blir skickad till en annan sjukgymnast som föreslår andningsövningar i minst tre månader. Jag bestämmer mej för att jag inte har tid med det och söker på egen hand en ny sjukgymnast i Färjestaden. Där får jag akupunktur samt remiss till behandlingsbadet på lasarettet i Kalmar. Akupunktur är avslappnande och på behandlingsbadet får jag vara i varmt vatten och samtidigt träna stabiliteten i nacken. Dessvärre är det än så länge ingenting som gör att mina besvär lindras. Jag får allt mer och kraftigare domningskänslor från ansiktet ner till fingertopparna. Det sticker i kinder, tunga, vänster öra, nacken, armar och händer. Värken från näckrosetten, ner i axlarna, fram genom och innanför nyckelbenen, ut i armarna är obeskrivlig. Isande, brännande, stickande eller molande. Under sommaren 2012 får jag huvudvärk. En huvudvärk som liknar migrän och med den kommer tinnitus. I augusti hade jag haft extremt ont i huvudet under några dagar, med kraftig yrsel och illamående. Dvs mer än vanligt. Jag kunde varken äta eller gå upp ur sängen och kräktes flera gånger så till slut kördes jag till akuten. Läkaren gissade på hjärnblödning och migränanfall men när olika försök med medicinering inte gav resultat fastställde läkaren att mina besvär kom från min nackskada. Min huvudvärk och tinnitus är mina två värsta fiender i den här historian. Det är pga dem som jag vissa dagar är helt sängbunden och det är dem som kan göra mig ledsen och bitter över bilolyckan. Och man måste få vara ledsen, för det som hänt är verkligen otäckt och sorgligt. Men att bearbeta själva krocken genom att prata om den med nära och kära samt att snabbt komma igång med sjukgymnastik eller annat typ av rehabilitering när man stukat nacken är väldigt viktigt.Man måste ta sina besvär på allvar och söka hjälp. Det är viktigt att man får skadan dokumenterad i anslutning till olyckan, i mitt fall åkte jag ambulans till akuten från olycksplatsen. Många som drabbas av Whiplashskada vid trafikolyckor upplever inte någon smärta alls förrän långt senare och då kan det vara svårt att bevisa att besvären har att göra med olyckan. Framför allt när man har att görs med sitt försäkringsbolag. Den som äger bilen har i regel en trafikförsäkring som hjälpa den eller dem som får skador eller/och bestående men. Men man bör även ha en egen privat olycksfallsförsäkring och den bör täcka inkomstförlust och sjukvårdskostnader mm. För att kunna få den ekonomiska hjälp man behöver om framtiden inte blir som man tänkt sig, dvs om man inte kan jobba 100% eller blir helt sjukskriven, krävs det att man är noga med att besöka läkare och få sina besvär dokumenterade så att det finns medicinskt underlag den dagen det blir tal om att få ersättning från försäkringsbolaget. Alltså- för att trygga framtiden lägger jag nästan lika stor vikt vid allt pappersarbete som att ta hand om mig själv. Typ två heltidsjobb med väldigt dålig betalning och utan pensionssparande!Men nu är det fredag. Nu tar whiplashmamman helg!tack alla ni som varit inne och kikat på min nystartade blogg...:)