På måndag åker jag till Västervik där jag ska tillbringa hela veckan. Det blir två dagars smärtskola och träff med min arbetsterapeut. Första gången jag träffade henne fick jag genomgå olika tester. Styrketest och olika finmotoriska tester. Då dessa gav dåliga resultat ska min finmotoriska förmåga vidare utredas. Jag ska även prova ut handledsstöd för värken i händer och handleder och som ett stöd. Jag ska öven få träffa två sjukgymnaster. Jag har en del små lätta övningar att göra, men jag hoppas få fler övningar och tips. Även om det för det mesta känns helt uteslutet att göra mer än att ta sig upp ur sängen de första dagar, så vill jag ju tänka att jag i framtiden kommer att vara piggare. Jag har tagit beslutet att inte låta läkarna prova fler starka mediciner. De ska ju lindra värken ( vilket de inte har gjort) inte behandla mig och min värk. Därför ska jag låta min Osteopat behandla mig. Smärtskolan hoppas jag ska lära mig mer om kroppen, hur den fungerar och reagerar vid långvarig smärta. Vad jag kan göra för att ha en så bra vardag som möjligt. Hur jag bäst kan ta hand om mig och min kropp.Jag hade väldigt svårt att somna igår kväll. Jag hade kramp under ena foten, i bröstkorgen/bröstryggen kändes det som knivhugg, och utöver det min vanliga värk i nacke, armar och händer. Då jag också har mycket domningar i ansiktet och värk i käkar så är det svårt att ligga bekvämt på kudden, som är en nackkudde. Alltså ganska hård. Tar jag en mjuk kudde får jag fruktansvärt ont i nacken, jag måste ha stödet i nacken.Vaknar varje natt av att armarna är helt bortdomnade. Idag förbereder jag mig för nästa veckas rehabresa. Kollar bussar, bokar övernattning på patienthotellet, planerar packning, ändrar dagistider osv.Men nu ska jag lyssna på relaxing music, det dämpar min tinnitus, lägga mig bekvämt och bara slappna av. Kram på er!

Sofia Karolina Eriksson. Fd Wijk och Gustavsson. I år fyller jag 33 år vilket jag inte alls kan förstå hur det gick till. Att jag redan är så gammal. Men åldern spelar mig ingen roll alls utan jag är glad för varje dag och år jag får vara här med mina nära och kära. Jag föddes på Södertälje BB och har sedan flyttat längre och längre söderut. Sedan 2005 är jag Ölänning. Detta tack vare att jag träffade den finaste vackraste Ölandstoken och gifte mig med honom. Vi har tre ljuvliga döttrar som i år fyller 3,5 och 7 år. Jag älskar musik, att sjunga och spela piano och lite gitarr. Skrev mycket musik förr, spelade på dop och bröllop och agerade också trubadur tillsammans med en mycket nära och kär vän. Nu är det tyvärr paus med allt som har med sjunga och spela att göra pga min skada men jag räknar med att på ett eller annat sätt i framtiden kunna fortsätta. Nu har jag ju börjat blogga, skriva dagbok och ägna mig åt mindfulness. Mina dagar ser väldigt olika ut beroende på hur jag mår. Idag har jag legat hela dagen med kraftig huvudvärk, yrsel, värk i nacken och axlarna, bortdomnade händer och jätte trött. Men andra dagar, när jag kommer upp ur sängen, njuter jag till 100% av att kunna vara uppe, ute, med vänner, göra fint i hemmet mm. Den lyckan är obeskrivlig, som att vara nykär, fast i livet. Jag tar tillvara på dom stunderna och dagarna. Hoppas ni alla också gör det, med eller utan värk, vi vet aldrig vilken vändning livet tar. Jaga inte framtiden utan lev idag. Ge era barn en extra lång kram, det har vi alla tid med. Titta er partner i ögonen och berätta att ni älskar honom/henne. Bädda sängen lite extra fint ibland, tänd ett ljus, ta en bra bok och njut. Ta ett eller två djupa andetag. Och glöm inte att le och skratta mycket:)Kram

3/2-13 gav jag upp. Efter så lång tid konstant smärta som accelererar och tar nya former, efter sökande efter hjälp, information och metoder, försök av medicinering, av positivt tänkande osv så ger jag upp. Faktiskt. Jag är ju inte mer än en människa. Jag kan ju liksom inte stoppa i nya batterier och bara fortsätta. Om jag efter ALLT jag gjort och provat hade kunnat skönja förbättring så hade jag haft hopp. Men allt går åt helvete åt fel håll. Faktiskt. Så igår fick droppen bägaren att rinna över. Droppen var att jag inte kunde sitta i soffan med min man och se på söndagsfilmen för att jag har så ont, ingen kudde kan hjälpa mig sitta skönt, ingen filt ingen massage, ingenting. Allt blev svart, jag bara försvann ner i mörkret bland whiplashsymptom. Runt omkring mig ekade läkares ord, min egen röst som positivt försöker övertala mig själv o alla omkring mig att det ändå funkar. Jag ska ta mig igenom det här, en dag i taget osv. Har ju provat en del olika mediciner men ingen hjälper mig. Så. Jag ger upp. Jag bara grät hela kvällen. Drog med möda på mig ytterkläder och strövade runt kvarteret. Allt jag vill är att vara frisk. Eller åtminstone inte må så dåligt. Jag känner mig tom och trött.Nu är det tufft. Och det gör så ont. Min närmsta framtidsplan är att träffa Osteopaten igen, och sedan checka in på smärtkliniken i Västervik. Smärtskola, träff med sjukgymnaster och arbetsterapeut, samt får jag försöka förklara hur dåligt jag mår av att pröva olika mediciner, själva medicinen i sig hjälper ju inget med när jag börjar/ slutar med dem så är biverkningarna katastrofala. Det går bara inte. Nu får det vara nog. Jag behöver en paus så därför ger jag upp. Ett tag i alla fall. Kram!

Jag måste ta hand om min stukade nacke: träna, vila, söka hjälp, läsa på och lära mig. Men jag måste också få allt dokumenterat, hålla ständig kontakt med försäkringsbolag, polisen, specialister, samla journaler, begära in alla intyg och rapporter. Tufft och krävande, tar så mycket tid och kraft! Vid det här laget är jag väldigt trött på att hela tiden ta ny kontakt med människor och myndigheter för att få hjälp. Jag är sjuk och mår inte bra. Jag har haft konstant värk i över ett års tid. Jag är så trött. Jag är väldigt hes dessutom vilket är en följd av min nackskada. I det här läget känner jag starkt att jag hade behövt en person som skötte alla mina kontakter, som bokade in mig på läkarbesök samt hos sjukgymnasten, som höll kontakt med försäkringsbolag osv. Detta är ju väldigt jobbigt även om man är frisk!Backar tillbaka till tiden direkt efter olyckan. Vad tror läkarna? Dom vet inte, men det brukar gå över på några veckor, max, månader. Viktigast är att snabbt komma igång med sjukgymnastik. Så jag sätter snabbt igång med sjukgymnastik. Framför allt fokuserar min sjukgymnast på stabiliseringsövningar för nacken. Men jag blir allt sämre, får mer ont. Armar och händer är fortfarande domnade. Efter fem månader ger hon upp och tror inte jon kan hjälpa mej mer. Jag blir skickad till en annan sjukgymnast som föreslår andningsövningar i minst tre månader. Jag bestämmer mej för att jag inte har tid med det och söker på egen hand en ny sjukgymnast i Färjestaden. Där får jag akupunktur samt remiss till behandlingsbadet på lasarettet i Kalmar. Akupunktur är avslappnande och på behandlingsbadet får jag vara i varmt vatten och samtidigt träna stabiliteten i nacken. Dessvärre är det än så länge ingenting som gör att mina besvär lindras. Jag får allt mer och kraftigare domningskänslor från ansiktet ner till fingertopparna. Det sticker i kinder, tunga, vänster öra, nacken, armar och händer. Värken från näckrosetten, ner i axlarna, fram genom och innanför nyckelbenen, ut i armarna är obeskrivlig. Isande, brännande, stickande eller molande. Under sommaren 2012 får jag huvudvärk. En huvudvärk som liknar migrän och med den kommer tinnitus. I augusti hade jag haft extremt ont i huvudet under några dagar, med kraftig yrsel och illamående. Dvs mer än vanligt. Jag kunde varken äta eller gå upp ur sängen och kräktes flera gånger så till slut kördes jag till akuten. Läkaren gissade på hjärnblödning och migränanfall men när olika försök med medicinering inte gav resultat fastställde läkaren att mina besvär kom från min nackskada. Min huvudvärk och tinnitus är mina två värsta fiender i den här historian. Det är pga dem som jag vissa dagar är helt sängbunden och det är dem som kan göra mig ledsen och bitter över bilolyckan. Och man måste få vara ledsen, för det som hänt är verkligen otäckt och sorgligt. Men att bearbeta själva krocken genom att prata om den med nära och kära samt att snabbt komma igång med sjukgymnastik eller annat typ av rehabilitering när man stukat nacken är väldigt viktigt.Man måste ta sina besvär på allvar och söka hjälp. Det är viktigt att man får skadan dokumenterad i anslutning till olyckan, i mitt fall åkte jag ambulans till akuten från olycksplatsen. Många som drabbas av Whiplashskada vid trafikolyckor upplever inte någon smärta alls förrän långt senare och då kan det vara svårt att bevisa att besvären har att göra med olyckan. Framför allt när man har att görs med sitt försäkringsbolag. Den som äger bilen har i regel en trafikförsäkring som hjälpa den eller dem som får skador eller/och bestående men. Men man bör även ha en egen privat olycksfallsförsäkring och den bör täcka inkomstförlust och sjukvårdskostnader mm. För att kunna få den ekonomiska hjälp man behöver om framtiden inte blir som man tänkt sig, dvs om man inte kan jobba 100% eller blir helt sjukskriven, krävs det att man är noga med att besöka läkare och få sina besvär dokumenterade så att det finns medicinskt underlag den dagen det blir tal om att få ersättning från försäkringsbolaget. Alltså- för att trygga framtiden lägger jag nästan lika stor vikt vid allt pappersarbete som att ta hand om mig själv. Typ två heltidsjobb med väldigt dålig betalning och utan pensionssparande!Men nu är det fredag. Nu tar whiplashmamman helg!tack alla ni som varit inne och kikat på min nystartade blogg...:)

Lördag kvällen tillbringades inte på galen med jobbet utan i ett akut rum på Kalmar lasarett. Dock fortfarande klädd i festblåsan och med allt smink kvar, dessvärre under ögonen efter spolningen i ambulansen. Undersökningar, röntgen, polisförhör. Värken sprider sig från nacken ut i axlarna och i ena armen känns det som sockerdricka. Jag hade hört talas om whiplash. Hoppades att detta inte skulle bli något sådant. Sent den kvällen fick jag åka hem. Pappa körde och han var så rädd att jag skulle vara rädd. Men där och då kände jag mig trygg och lugn. Rädslan att åka bil kom långt senare. Dagen därpå är jag stel. Ledsen. Pratar mycket med familj och vänner om det som hänt. Besöker vårdcentralen efter några dagar pga ökad värk och får starka smärtstillande utskrivet. Efter en vecka domnar fötterna. Efter ytterligare en vecka är ena ansiktshalvan bortdomnad och därmed börjar min långa besökssvit på akuten och andra vårdinrättningar. Jag söker information, specialistläkare, läser om nackskadades berättelser och tips, undrar om jag har andra sjukdommar. Jag har svårt att förstå att en stukad nacke kan ge så många olika symptom och bekymmer. Så mycket värk. Den här typen av problematik är helt fel för mej. Jag är en aktiv, snabb, pigg, glad, ung kvinna med noll tålamod. Vill ha svar nu. Vill veta exakt vad som är fel, hitta nån som kan fixa det och bli bra på en gång. I alla fall ha en plan, delmål och se målet där framme. Se mig frisk. Jag är föräldraledig men jobbar extra i butik vilket jag efter olyckan försöker fortsätta med trots perioder med sjukskrivning. I maj 2012 sjukskriver min husläkare mej helt. Jag har så ont och efter bara tre timmar på jobbet blir jag liggande med kraftig värk i huvud och nacke samt domningar i armar och händer. Det går alltså inte att fortsätta jobba. Är fortfarande helt sjukskriven och varken jag eller läkarna vet om jag nånsin kommer att kunna jobba igen. Men jag är en livsnjutare som tar dagen och livet som det kommer. Särskilt efter bil olyckan. För den kvällen kunde allt slutat mycket värre. MEN. Det gjorde det inte. Jag är här, jag lever, jag har mina underbara döttrar som jag älskar så det sjunger i hjärtat, och min fantastiske make och vi lever här och nu. Jag är här och nu:)God kväll alla kära Ni.

Varför jag kallar mig Whiplashhmamman är ju inte så svårt att lista ut. Jag är en mamma med kronisk WAD, whiplash associatet disorder. Mitt liv förändrades 2011.Den lördagen skulle jag på julbord med jobbet och den här gången skulle varken jag eller min kollega köra som vi brukar, utan vi hade ordnat skjuts med en vän. Vid en trevägskorsning missar vår förare att vi har rött ljus. Från höger har den äldre mannen grönt ljus. Jag satt som passagerare i framsätet och pratade med min kollega som satt bak. När jag vänder mig fram ser jag att vi är farligt nära en bil och hinner tänka två tankar; *så nära vi är den där bilen! När jag kommer hem ska jag berätta att vi var nära att krocka ( för det kommer vi ju inte att göra!!) och sen tänkte jag * shit nu smäller vi ordentligt. Jag tänkte på mina barn, att jag absolut inte får dö ifrån dem. Jag satt trångt och långt fram eftersom jag hade en bilbarnstol bakom mej. Jag gömde ansiktet i händerna och kände mej trygg. Allt kändes overkligt. Jag hörde aldrig någon smäll. Jag svimmade. Jag vaknar upp och förstår att jag lever. Det värker, bultar och spänner konstigt i ansiktet. Jag ser min vän stå mitt i vägkorsningen och hör henne hysteriskt skrika: - körde jag mot rött?, jag kunde ha dödat er allihop! Jag går ur bilen för att gå och trösta henne, men när jag lyfter mina armar för att krama om henne kommer jag på hur ont jag har. En olustig känsla infinner sig. En känsla av irritation. Jag känner att jag måste ta hand om mej själv istället, det värker i ansiktet och i handen. Jag ringer 112. Jag skakar och vet inte vad jag säger. Jag närmar mej ett chock tillstånd. I ambulansen får jag ligga ner. Jag mår illa. Jag blir spolad i ögonen eftersom airbagen lösts ut och pulvret är visst inte så bra att få i ögonen. Vill inte prata med nån. Får nackkrage. Pratar med min man. Blir ledsen och får nästan panik när jag berättar att jag tänkte på barnen innan det small. Får ett eget rum. Ringer mor och far som genast kommer. Min käre make får stanna hemma hos våra tre sovande prinsessor.I den här bloggen kommer jag att dela med mig av det som hänt sedan den 10 december 2011.Min resa som började då, som ännu pågår, vilka vägar jag tagit och kommer att ta när det handlar om rehabilitering, medicinering och alternativa metoder. Jag kommer att skriva om hur min vardag och mitt livet ser ut efter olyckan.nhur jag och min käre make får allt att fungera, och hur det blir när det inte fungerar. Jag hoppas genom denna blogg få kontakt med andra nackskadade men även beskriva situationen för alla ni andra.Men mer blir det inte idag. Finns ingen möjlighet att kunna skriva långa stycken åt gången, tur att jag för dagbok...kopiera...och klistra in;)Kram på Er och god natt!